JEAN MICHEL JARRE – MAGNETIC FIELDS - 1981
Ett tag på 80-talet var Magnetic Fields min favoritskiva med Jean Michel Jarre. Den var lite enklare att lyssna på, mer pop än new age och electronica jämfört med hans tidigare.
På senare år har jag ändrat uppfattning, men tycker fortfarande att detta är en av Jarres bättre, eller snarare roligare, album.
Magnetic Fields är fransmannen Jarres tredje välkända* LP, och uppföljaren till banbrytande Oxygene och Equinoxe. Den följer samma mönster som sina föregångare, med ett antal akter på ungefär samma tema och utan namn, bara nummer, 1,2,3...
Den skiljer sig dock på andra sätt. Kanske är det som Allmusic.com skriver (som för övrigt är en av få musiksajter som tar upp den här skivan) att Jarre försökte gå samma väg som Tangerine Dream med en crossover mellan det atmosfäriska och synthpop.
Är det på det sättet får man väl anta att Jarre lyckades. Magnetic Fields är både poppigare (om man kan säga så om den här typen av musik) och betydligt mer lättsmält än sina föregångare.
Dock utan att han ger vika för sin konstform.
Magnetic Fields är trots det mer musiklandskap och synthslingor än popmelodier. Så jag tror nog att den som vill påstå att det skulle vara någon slags sell-out av Jean Michel Jarre är ute på hal is.
För min del är det en skiva jag gärna spelar nu för tiden också, även om jag hellre spelar Oxygene om det är stämningen jag är ute efter.
Nr: 1751/2222 *
* Hans allra första LP blev inte nån större succé. Enligt ”legenden” såldes den bara i ett enda exemplar.
Ett tag på 80-talet var Magnetic Fields min favoritskiva med Jean Michel Jarre. Den var lite enklare att lyssna på, mer pop än new age och electronica jämfört med hans tidigare.
På senare år har jag ändrat uppfattning, men tycker fortfarande att detta är en av Jarres bättre, eller snarare roligare, album.
Den skiljer sig dock på andra sätt. Kanske är det som Allmusic.com skriver (som för övrigt är en av få musiksajter som tar upp den här skivan) att Jarre försökte gå samma väg som Tangerine Dream med en crossover mellan det atmosfäriska och synthpop.
Magnetic Fields är trots det mer musiklandskap och synthslingor än popmelodier. Så jag tror nog att den som vill påstå att det skulle vara någon slags sell-out av Jean Michel Jarre är ute på hal is.
För min del är det en skiva jag gärna spelar nu för tiden också, även om jag hellre spelar Oxygene om det är stämningen jag är ute efter.
Nr: 1751/2222 *
* Hans allra första LP blev inte nån större succé. Enligt ”legenden” såldes den bara i ett enda exemplar.
Jag följer din blogg och brukar ibland lämna kommentarer. Jag har räknat ut att du bör vara ungefär 6 - 8 år äldre än mig, och det får ganska skojiga konsekvenser vad gäller skillnader i musikaliska referensramar. Många av de plattor och artister du tar upp som "självklara klassiker" är för mig namn som jag minns vagt, men som varken under ungdomsåren eller i vuxen ålder betytt något för mig.
SvaraRaderaJ-M Jarre är en typisk sådan artist. Jag har ett vagt minne av att ha sett plattan "Oxygene" i skivaffärer i slutet av 70-talet, och jag minns (eller kanske jag har läst i efterhand) att det var nån sorts elektronisk, syntbaserad pop som på sin tid ansågs nyskapande. Men jag har aldrig lyssnat på den, och hade ingen aning om att Jarre gjort fler plattor.
Lustigt hur några års ålderskillnad i vissa avseenden kan innebära att man har helt olika referensramar vad gäller populärmusik.
Jo, så är det helt säkert, även om det givetvis inte är nån regel...
RaderaHela den här bloggen handlar ju om nostalgi och de skivor jag skriver om är de jag minns med ett litet rosa skimmer runt.
För andra är det helt säkert helt andra plattor som har det där lilla extra.
Därför är det roligt med kommentarerna texterna får, nästan alla tycker olika...