Irriterande Hergest Ridge

MIKE OLDFIELD – HERGEST RIDGE – 1974

Hergest Ridge kan vara rätt otrevlig när den sätter den sidan till. Den brukar peta på mig med små spetsiga melodislingor. Hergest Ridge kan vara väldigt irriterande.

Skivan jag talar om är Mike Oldfields uppföljare till Tubular Bells. Den kom året efter, 1974, och skulle vara den där sagolika tvåan som bevisade Mike Oldfields storhet. Nu vet väl de flesta att det aldrig brukar funka.

Det gjorde det inte för Oldfield heller. För Mike Oldfield verkar ha öst ut all sin kreativitet och fantasirikedom över debuten. Det blev inte mycket kvar till Hergest Ridge. Trots att den är uppbyggd på exakt samma sätt, en enda komposition på två LP-sidor.

Trots att Oldfield använder samma formel som på föregångaren. Långa svepande melodislingor, som man aldrig vet hur de ska sluta. Och trots att han fortsätter hämta inspiration från folkmusik, jazz, rock och jag vet inte vad.

Inte för att det är en dålig skiva, Hergest Ridge är så klart bra. Men inte i samma klass som Tubular Bells, nä, nä...

Ändå är det här en skiva som kan få mig att klättra på väggarna. Mest för att det blir så irriterande, och faktiskt jobbigt, att lyssna på.

Och så är den bara där, bakom ryggen, petande mig i njurtrakten med sina beniga små fingrar och ett elakt flin på läpparna.

Nr: 1982/2222