JACK GREEN – MYSTIQUE – 1983
Det är inte ofta de dyker upp. De där överraskningarna som bara tar andan ur kroppen. Jack Greens platta Mystique är en sådan. Ibland finns det ingen förklaring till varför så bra musik gått spårlöst förbi så länge.
Det här är smart powerpop och tuff rak, ungefär som en tidig Elvis Costello, Graham Parker eller Joe Jackson. Men Jack Green tvekar inte att lägga in både hårdrocksriff och glamrock i sina låtar.
Men till skillnad från nya vågens tungviktare slog Jack Green aldrig igenom på samma sätt. Ganska konstigt egentligen. När jag nu lyssnar på den här LP:n album inser jag att den är minst lika bra som både Elvis Costellos This Years Model eller Joe Jacksons Look Sharp.
Trots att låtarna egentligen är enkla och texterna ganska banala blir det sjysst lyssning. Jag tvekar inte att utnämna Mystique till ett av de roligaste new wave-album jag hört på bra länge. LP:n blev dock aldrig någon storsäljare, av den anledningen är skivan idag svår att få tag på, men är inget samlarobjekt.
Jack Green hamnade i mitten av 70-talet som gitarrist i T Rex, där främsta insatsen är amerikanska LP:n Light Of Love. Senare lirade han med Pretty Things på albumen Silk Torpedo och Savage Eyes innan han och Phil May började bråka om vem som skrivit vad.
Jack Greens första soloplatta dök upp 1980, Humanesque, som åtminstone jag tycker borde fått mer uppmärksamhet än den fick. Mystique är hans tredje album.
En av få som upptäckte Jack Greens storhet var Roger Daltrey. När han slog igenom som soloartist på allvar 1984 var det med en Jack Green-låt, Walking in My Sleep. Den finns på Mystique och givetvis är originalversionen vassast...
Roger Daltreys inspelning finns på hans platta Parting Should Be Painless.
Nr: 1185/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Det är inte ofta de dyker upp. De där överraskningarna som bara tar andan ur kroppen. Jack Greens platta Mystique är en sådan. Ibland finns det ingen förklaring till varför så bra musik gått spårlöst förbi så länge.
Men till skillnad från nya vågens tungviktare slog Jack Green aldrig igenom på samma sätt. Ganska konstigt egentligen. När jag nu lyssnar på den här LP:n album inser jag att den är minst lika bra som både Elvis Costellos This Years Model eller Joe Jacksons Look Sharp.
Trots att låtarna egentligen är enkla och texterna ganska banala blir det sjysst lyssning. Jag tvekar inte att utnämna Mystique till ett av de roligaste new wave-album jag hört på bra länge. LP:n blev dock aldrig någon storsäljare, av den anledningen är skivan idag svår att få tag på, men är inget samlarobjekt.
Jack Greens första soloplatta dök upp 1980, Humanesque, som åtminstone jag tycker borde fått mer uppmärksamhet än den fick. Mystique är hans tredje album.
En av få som upptäckte Jack Greens storhet var Roger Daltrey. När han slog igenom som soloartist på allvar 1984 var det med en Jack Green-låt, Walking in My Sleep. Den finns på Mystique och givetvis är originalversionen vassast...
Roger Daltreys inspelning finns på hans platta Parting Should Be Painless.
Nr: 1185/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar