KEITH MOON – TWO SIDES OF THE MOON – 1975
Ett soloalbum lämnade Keith Moon efter sig, Two Sides of the Moon. En skiva som inte togs på allvar av någon, inte ens Moon själv. Den sågades då. Bland annat kallades den världens dyraste ”karaoke-album”. Den skulle säkert sågas nu också.
Jag håller naturligtvis inte med, men är tveksam den här gången. Two Sides of the Moon är en samling ganska buskiga covers av bra låtar gjorda av bra låtskrivare. Här finns altsre av Lennon, Nilsson och The Who.
Samtidigt är skivan en sammanfattning av Keith Moons förvirrade liv. Hans livsfilosofi gick högst seriöst ut på att bara ha kul. Låtarna är därmed gjorda med glimten i ögat och en stor portion humor.
Ibland överraskar han, covern på The Whos The Kids Are Alright innehåller ett sanslöst och ohejdat trumsolo där Keith Moon öser på så man riktigt känner hur trumskinnen kvider under behandlingen. Det är skivans höjdpunkt.
Keith Moons stora förebild var jazztrummisen Gene Krupa, känd för sitt energiska trumspel. Moon tog tekniken ett steg längre och är idag fortfarande förebild för många rocktrummisar.
Keith Moon var trummis i The Who och kanske var rockvärldens främste. Åtminstone den mest hämningslöse. Hans udda och sanslöst energiska trumkomp hade stor del i The Whos framgångar. Keith Moon blev dock bara 32 år. Han dog av en överdos medicin på ett hotellrum 1978.
Nu är han en legend. Ihågkommen som originell stilbildande trummis, destruktiv skämtare och partyröjare av stora format. Det finns nog ingen rockmusiker som sabbat så många hotellrum som han, om nu detta är en merit.
Det gick faktiskt så långt att han blev portad på livstid från flera stora hotellkedjor efter att ha ägnat sig åt en favorithobby; spränga toalettstolar med fyrverkeripjäser.
Nr: 1312/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Ett soloalbum lämnade Keith Moon efter sig, Two Sides of the Moon. En skiva som inte togs på allvar av någon, inte ens Moon själv. Den sågades då. Bland annat kallades den världens dyraste ”karaoke-album”. Den skulle säkert sågas nu också.
Samtidigt är skivan en sammanfattning av Keith Moons förvirrade liv. Hans livsfilosofi gick högst seriöst ut på att bara ha kul. Låtarna är därmed gjorda med glimten i ögat och en stor portion humor.
Keith Moons stora förebild var jazztrummisen Gene Krupa, känd för sitt energiska trumspel. Moon tog tekniken ett steg längre och är idag fortfarande förebild för många rocktrummisar.
Keith Moon var trummis i The Who och kanske var rockvärldens främste. Åtminstone den mest hämningslöse. Hans udda och sanslöst energiska trumkomp hade stor del i The Whos framgångar. Keith Moon blev dock bara 32 år. Han dog av en överdos medicin på ett hotellrum 1978.
Det gick faktiskt så långt att han blev portad på livstid från flera stora hotellkedjor efter att ha ägnat sig åt en favorithobby; spränga toalettstolar med fyrverkeripjäser.
Nr: 1312/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar