Ödet ville något annat

LOVE – FOREVER CHANGES – 1967

Om ödet tänkt sig något annat kunde den här exten sett helt annorlunda ut. Det var slumpen som avgjorde att Forever Changes, som är gruppens tredje, blev den första LP med Love jag fick höra. Det är därför jag gillar skivan. Det kunde varit precis tvärtom.

Jag tycker till och med att den är intressant. Det är nästan så jag vill påstå att den skulle kunna funka som soundtracken till hela The Summer Of Love 1967. Den skulle så klart inte vara utan konkurrens men den är inspelad i San Francisco vid precis rätt tillfälle och är exakt så där lagom skum men ändå väldigt radiovänlig. Ja, det skulle till och med kunna vara sunshinepop.

Om ödet i stället bestämt att jag fått uppleva Loves skivor i rätt kronologisk ordning skulle det nog varit ett annat tonläge i den här texten just nu. Nästan helt säkert hade jag då inte tvekat en sekund att såga Forever Changes ganska brutalt, alltså en lika tuff behandling som nästan varenda recensent gjort tidigare.

Jag hade till exempel kunnat påstå att Loves fräcka psykedeliska sound inte fanns där längre, att de gett upp de spretiga gitarrerna för snygg orkestrering, vilket är sant.

Eller att Love på den här skivan snodde lite väl fräckt från alla andra; Beatles, Beach Boys, Hendrix, Jefferson Airplane och tuill och med Pink Floyd, vilket också stämmer.

Men ödet ville som sagt något annat, så det där behöver jag inte bry mig om. Jag tycker i stället att det är en nästan förförande trevlig skiva med sunshinepop och välorkestrerad psykedelisk 60-talspop, behaglig att lyssna på.

Nr: 168/2222