MICK RONSON – SLAUGHTER ON 10TH AVENUE – 1974
När de stora gitarrgudarna gör soloalbum brukar jag bli försiktig. Det blir sällan bra. Eller, bra blir det ju rent tekniskt, men knappast något att lyssna på. Men här är ett undantag...
En av glamrockens största gitarrhjältar, Mick Ronson, hamnar dock utanför det resonemanget. Hans briljanta gitarrspel grundar sig mer på känsla, lidelse och passion, där träffar han rätt hela tiden.
Jag spelar gärna de få soloalbum han hann med att ge ut innan han dog av cancer i mitten av 1990-talet.
Slaughter on 10 th Avenue är hans album från 1974. Hans första soloplatta.
Det kom när glamrocken fortfarande regerade, men har inte mycket gemensamt med genren. I stället lockar Mick Ronson fram stämningar och en olidlig spänning som går att ta på. Det är bara att luta sig tillbaka och följa med på en resa genom Londons bakgator, sedda med Ronsons ironiska hökblick.
Only After Dark är en rockrökare (som Def Leppard senare gjorde en cover på), Growing Up and I´m Fine fick han av Bowie och tolkar så klart på sitt helt eget sätt.
Och titelspåret Slaughter on 10th Avenue ger en aning om vad som fanns bakom glamrockens glittrande fasader, bland smuts, tristess och trasiga människoöden. En både lättsmält och hårdkokt platta. Jättebra!
Nr: 1189/2222
När de stora gitarrgudarna gör soloalbum brukar jag bli försiktig. Det blir sällan bra. Eller, bra blir det ju rent tekniskt, men knappast något att lyssna på. Men här är ett undantag...
Det kom när glamrocken fortfarande regerade, men har inte mycket gemensamt med genren. I stället lockar Mick Ronson fram stämningar och en olidlig spänning som går att ta på. Det är bara att luta sig tillbaka och följa med på en resa genom Londons bakgator, sedda med Ronsons ironiska hökblick.
Only After Dark är en rockrökare (som Def Leppard senare gjorde en cover på), Growing Up and I´m Fine fick han av Bowie och tolkar så klart på sitt helt eget sätt.
Nr: 1189/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar