Två sidor av Neu

NEU – NEU ´75 – 1975

Det här är den tredje och sista LP:n på 70-talet från tyska synthduon Neu. Det är en skiva som oftast hyllas av fansen som gruppens bästa. Det är förmodligen det Neu-album som är mest publikvänligt.

Men skivan har två sidor, b-sidan är klaustrofobisk, nervös och nervkittlande. När man lyssnar på sån musik är risken stor att man bryter ihop och till slut hittar sig själv i ett hörn med en blå duk över huvudet mumlande ohörbara meningslösa ramsor.

A-sidan är däremot överraskande rogivande, nästan meditativ, där det förmodligen känns rätt bra att sitta i ett hörn med en blå duk över huvudet och mumla ohörbara ramsor...
Det svåra valet är att bestämma sig för vilken sida av skivan man ska spela först...

Jag gillar den här LP:n, men är inte toksåld. A-sidans lugn och svepande repetetiva melodislingor är på sitt sätt fascinerande. Men när det gäller new age-musik och liknande lyssnar jag nog hellre på Tangerine Dream eller Ash Ra Tempel. Jag håller inte med fansen (när man skriver om musik får man inte frukta vare sig fan eller trollen).

Den råare b-sidan är mer Neu för min del. Det är en sida jag gärna spelar flera gånger i rad, och helst på så hög volym som möjligt. En självisk njutning. Det är här nånstans jag börjar förstå varför det sägs att Sex Pistols tog sånt stort intryck av Neu.

Skivan har inget namn. Neu gjorde som Peter Gabriel (eller så var det tvärtom, Gabriel gjorde som Neu) och namngav inte alla sina skivor. Allmänt brukar skivan kallas Neus black album eller Neu ´75. I så fall är Neus första deras ”White album”. Deras andra skiva heter två, det står så på den, 2.

Nr: 1055/2222