Cockney Rebel var ett av de märkligaste och mest udda inslagen i 70-talets glamrock. Steve Harley testade verkligen var musikens – och publikens – gränser gick. Hans låtar var minst sagt annorlunda, excentrisk artrock där Harley hela tiden var beredd att prova nya idéer.
Det är kanske inte så konstigt att det bara höll i några få år, Steve Harley brände sitt ljus i båda ändar. Cockney Rebels storhetstid varade egentligen bara i tre år, mellan 1974 och 1976.
För oss som var med är gruppens skivor från den tiden fortfarande mycket speciella och innehåller så många minnen.
Jag har tidigare skrivit om Cockney Rebels alla skivor, nu är det dags att sammanställa och summera.
Så skruva på kaleidoscopet och följ med på denna guidade tur genom Steve Harleys musikvärld. Diskografin tar upp samtliga Cockney Rebels album samt de två LP-skivor Steve Harley släppte som soloartist, när festen var över, i slutet av 70-talet.
Efter det försvann Harley från musikscenen i många år och dök upp först igen under 90-talet. De senare skivorna finns inte med i sammanställningen. Länkar till respektive skivrecension finns i rubrikerna.
The Human Menagerie (1974)
En fullständigt obegriplig debutskiva som inte imponerade på särskilt många på den tiden. Nu för tiden är den bättre, tiden har kommit ikapp Steve Harley. Det är till och med så att jag tycker detta är en lysande skiva.
The Psychomodo (1975)
Om debut-LP:n var udda är The Psychomodo än mer skruvad. Kryddad med märkliga bakgrundsljud, melodislingor på oförklarliga utflykter och säregna låtar. Kort sagt ännu en briljant platta av Steve Harley.
The Best Years Of Our Lives (1975)
En välanpassad skiva för att vara Cockney Rebel. Här finns flera av Harleys stora hits; Make Me Smile, Mr Raffles, Panorama. Kanske är detta gruppens bästa album.
A Closer Look (1975)
Ett samlingsalbum som för många blev den första inblicken i Cockney rebels märkliga musikvärld. Täcker in allt det bästa från gruppens tre första skivor, men är naturligtvis inte nödvändig att ha om man har de ”riktiga” plattorna.
Timeless Flight (1976)
Om skivorna innan var skumma, var Timeless Flight skum på riktigt. Det är knappast glamrock och absolut inte hitlistepop. Kanske är den svaret på varför Harleys stjärna började dala... Men jag kan inte låta bli att tycka Timeless Flight är spännande...ett experiment?
Love´s A Primadonna (1976)
Harleys galnaste album. Här har han inga gränser alls utan gör precis vad som faller honom in, verkar det som. Resultatet blir därefter. Kaos, förvirring och George Harrisons Here Comes The Sun. Ett mycket bra album!
Face To Face (1977)
Den enda liveplatta Steve Harley släppte på 70-talet. Tilltalar knappast den breda publiken, är förmodligen något bara för de som följt Cockney Rebel från början. Gamla låtar i nya arrangemang, inte dåligt alls, men inte heller särskilt spännande.
Hobo With a Grin (1978)
Första soloplattan efter att Cockney Rebel kraschlandat. Skivan har dåligt rykte, Harley var inte i toppform, men är betydligt bättre än man tror. Men här handlar det mer om pop än experimentell artrock.
Candidate (1979)
Steve Harleys avskedshälsning till 70-talets rockvärld, detta skulle bli hans sista album på många år. Utbränd och desillusionerad gör han det dock på ett snyggt sätt. Har inte mycket med tidigare album att göra, men är så klart oumbärlig för fansen.
Det är kanske inte så konstigt att det bara höll i några få år, Steve Harley brände sitt ljus i båda ändar. Cockney Rebels storhetstid varade egentligen bara i tre år, mellan 1974 och 1976.
Så skruva på kaleidoscopet och följ med på denna guidade tur genom Steve Harleys musikvärld. Diskografin tar upp samtliga Cockney Rebels album samt de två LP-skivor Steve Harley släppte som soloartist, när festen var över, i slutet av 70-talet.
Efter det försvann Harley från musikscenen i många år och dök upp först igen under 90-talet. De senare skivorna finns inte med i sammanställningen. Länkar till respektive skivrecension finns i rubrikerna.
En fullständigt obegriplig debutskiva som inte imponerade på särskilt många på den tiden. Nu för tiden är den bättre, tiden har kommit ikapp Steve Harley. Det är till och med så att jag tycker detta är en lysande skiva.
Om debut-LP:n var udda är The Psychomodo än mer skruvad. Kryddad med märkliga bakgrundsljud, melodislingor på oförklarliga utflykter och säregna låtar. Kort sagt ännu en briljant platta av Steve Harley.
En välanpassad skiva för att vara Cockney Rebel. Här finns flera av Harleys stora hits; Make Me Smile, Mr Raffles, Panorama. Kanske är detta gruppens bästa album.
Ett samlingsalbum som för många blev den första inblicken i Cockney rebels märkliga musikvärld. Täcker in allt det bästa från gruppens tre första skivor, men är naturligtvis inte nödvändig att ha om man har de ”riktiga” plattorna.
Om skivorna innan var skumma, var Timeless Flight skum på riktigt. Det är knappast glamrock och absolut inte hitlistepop. Kanske är den svaret på varför Harleys stjärna började dala... Men jag kan inte låta bli att tycka Timeless Flight är spännande...ett experiment?
Harleys galnaste album. Här har han inga gränser alls utan gör precis vad som faller honom in, verkar det som. Resultatet blir därefter. Kaos, förvirring och George Harrisons Here Comes The Sun. Ett mycket bra album!
Den enda liveplatta Steve Harley släppte på 70-talet. Tilltalar knappast den breda publiken, är förmodligen något bara för de som följt Cockney Rebel från början. Gamla låtar i nya arrangemang, inte dåligt alls, men inte heller särskilt spännande.
Första soloplattan efter att Cockney Rebel kraschlandat. Skivan har dåligt rykte, Harley var inte i toppform, men är betydligt bättre än man tror. Men här handlar det mer om pop än experimentell artrock.
Steve Harleys avskedshälsning till 70-talets rockvärld, detta skulle bli hans sista album på många år. Utbränd och desillusionerad gör han det dock på ett snyggt sätt. Har inte mycket med tidigare album att göra, men är så klart oumbärlig för fansen.
Det var det här radioprogrammet på P3 man satt framför, med block och penna, en gång i veckan. Minns inte vad han som pratade eller programmet hette, det är ju trots allt 40 år sedan. Men det var här som det bjöds ny musik lite utanför den plöjda fåran. Så plötsligt hördes " Somebody called me Sebastian."
SvaraRaderaWOW! Det var häftigt.
Skivan bubblade som champagne. Det var så mycket, festa idag och skit i imorgon.
Mitt i värsta proggvågen med näbbstövlar kom Steve med en låt som Mirror Freak. Fast man blir sugen på Alicante och Ibiza när man hör låtarna så finns varningen där; snart blir det näsblod för dig.
Han är så fantastiskt snygg i rosa sittandes i den där korgstolen, att träbockarna i blått,spelar andrafiolen, framgår övertydligt.
När jag började måla naglarna röda, retade det upp sinnet på fler än du kan tro.Alfahanarna var inta redo för Steve Harley då och blir det aldrig.
En skiva har jag svårt för: Timeless Flight.
Ville bara säga att jag håller med dig om att "The Human Menagerie" är lysande.
Tack för ditt fantastiska inlägg!
Radera