KIN PING MEH – KIN PING MEH – 1972
Kin Ping Meh är knappast något typiskt krautrockband trots att dessa tyskar oftast brukar få den stämpeln. Det är röjig, bluesig heavy-psych. Fairy Tales, bandets allra första låt på första LP:n, presenterar ett stenhårt rocksound. Det är en sån där låt där svetten börjar rinna, pulsen ökar och man får svårt att andas normalt när Kin Ping Meh driver upp tempot till det outhärdliga.
Den här tyska gruppens första LP anses av kännarna vara ett av deras starkaste. Jag kan bara hålla med. Det är en sån där LP man gärna spelar igen och igen. Förstasidan är briljant i sin enkelhet.
Här handlar det om rak och rå heavy-psych, synnerligen tidstypisk för det tidiga 70-talet. 10 minuter långa Fairy Tales är ett övertygande epos för alla fans av till exempel tidiga Deep Purple och Uriah Heep.
De övriga två låtarna på sidan; Sometime och Don´t You Know placerar Kin Ping Meh från Mannheim som ett av de mest intressanta tyska hårdrockbanden från den här tiden. Att de hittat sina förebilder i den brittiska hårda rocken är givet, men det finns också kristallklara spår av psykedelia.
B-sidan är bra den också, men drar kanske lite mer åt vanlig hård bluesrock. Här låter Kin Ping Meh stundtals som en tysk kopia av Rolling Stones eller tidiga J. Geils Band. Bra rock utan tvekan, men inte lika lovande som förstasidan.
Sammantaget är dock Kin Ping Mehs debutskiva en sån där LP som bara måste finnas i samlingen. Rekommenderas!
Nr: 616/2222
Kin Ping Meh är knappast något typiskt krautrockband trots att dessa tyskar oftast brukar få den stämpeln. Det är röjig, bluesig heavy-psych. Fairy Tales, bandets allra första låt på första LP:n, presenterar ett stenhårt rocksound. Det är en sån där låt där svetten börjar rinna, pulsen ökar och man får svårt att andas normalt när Kin Ping Meh driver upp tempot till det outhärdliga.
Här handlar det om rak och rå heavy-psych, synnerligen tidstypisk för det tidiga 70-talet. 10 minuter långa Fairy Tales är ett övertygande epos för alla fans av till exempel tidiga Deep Purple och Uriah Heep.
B-sidan är bra den också, men drar kanske lite mer åt vanlig hård bluesrock. Här låter Kin Ping Meh stundtals som en tysk kopia av Rolling Stones eller tidiga J. Geils Band. Bra rock utan tvekan, men inte lika lovande som förstasidan.
Sammantaget är dock Kin Ping Mehs debutskiva en sån där LP som bara måste finnas i samlingen. Rekommenderas!
Nr: 616/2222
Tack, kan bara hålla med dig. Gillar speciellt att du fick med röj och rå i beskrivningen. Fairy Tales finns också i en tidigare version. Själv gillar jag Sometime bäst Sedan måste jag också beundra ett band som vågar göra covers på låtar som Child in Time och Come Together för att bara nämna ett par i högen.
SvaraRaderaDet är alltid ett stort nöje att läsa om vad du tycker om dina Kraut-Album.
Ja, tänk vad härligt det skulle vara om du hade en sida kallad "Dagens Kraut!" Skriver detta lite vid sidan av protokollet bara för att idag såg jag i lexikonet ett band kallat Paternoster. Kan dom vara svenska, undrade jag. Nej, från Wien. De gav tydligen ut detta enda alster kallad Paternoster Patenoster. Kan ju inte undanhålla dig något så speciellt.
RaderaSo long.
He, he, Dagens kraut. Det får bli namnet på min nya blogg...
Radera