URIAH HEEP – SWEET FREEDOM – 1973
Jag hade först snabbt och enkelt tänkt avfärda den här LP:n som tråkig, för det var så jag minns att jag tyckte på den tiden skivan var ny. Men för säkerhets skull lyssnade jag på Sweet Freedom igen, för första gången på nästan 40 år.
Jag hade så klart fel. Ibland är minnet inte så där alldeles kristallklart som man tror. Eller så är det så att det krävdes 40 år för att jag skulle börja uppskatta Sweet Freedom.
Numera är det till och med så att jag nog påstår att det är ett av Uriah Heeps allra bästa album.
Jag har nämligen lyssnat på de andra Uriah Heep-skivor jag har kvar i samlingen. Och den här plattan känns som en av de starkaste de gjorde, möjligtvis i konkurrens med Look At Yourself.
Analysen av varför jag tycker så visar att det bygger på de två första spåren; Dreamer och Stealin´ som är något av det vassaste Uriah Heep någonsin lyckades knåpa ihop på den progressiva rockfronten. Efter att ha hört de låtarna förstår man varför Uriah Heep var så stora hjältar för en hel ungdomsgeneration som gruppen faktiskt var.
Att de i början av 70-talet jämfördes med Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath är i ljuset av Sweet Freedom inte alls konstigt. Att de på köpet dessutom blev stora förebilder för många av de tyska krautbanden känns inte heller särskilt märkligt.
Nu för tiden lever dock Uriah Heeps minne inte alls lika starkt som till exempel Deep Purple.
En liten vink om varför förstår man när man lyssnar på resten av Sweet Freedom, som trots tunga orgelpartier och stundtals vindlande och experimentella melodislingor inte har den där gnistrande lystern som man som skivlyssnare alltid letar efter.
Låtarna flyter samman och blir ganska anonyma. Inte dåligt på något sätt, inte ens tråkigt, bara inte tillräckligt spännande.
Nr: 842/2222
Jag hade först snabbt och enkelt tänkt avfärda den här LP:n som tråkig, för det var så jag minns att jag tyckte på den tiden skivan var ny. Men för säkerhets skull lyssnade jag på Sweet Freedom igen, för första gången på nästan 40 år.
Jag har nämligen lyssnat på de andra Uriah Heep-skivor jag har kvar i samlingen. Och den här plattan känns som en av de starkaste de gjorde, möjligtvis i konkurrens med Look At Yourself.
En liten vink om varför förstår man när man lyssnar på resten av Sweet Freedom, som trots tunga orgelpartier och stundtals vindlande och experimentella melodislingor inte har den där gnistrande lystern som man som skivlyssnare alltid letar efter.
Låtarna flyter samman och blir ganska anonyma. Inte dåligt på något sätt, inte ens tråkigt, bara inte tillräckligt spännande.
Nr: 842/2222
För mig är Uriah Heep bara ett gruppnamn jag hörde under uppväxten, innan jag blivit tillräckligt stor för att själv börja köpa skivor eller ha en medveten musiksmak. Eftersom jag aldrig intresserat mig för vare sig hårdrock eller s.k. progressiv rock har jag aldrig tagit mig tid att lyssna på dem. Följaktligen har jag inga som helst synpunkter på "Sweet freedom" och dess kvaliteter (eller avsaknad av desamma).
SvaraRaderaNågot jag dock undrar är: Varför tog gruppen sitt namn från den osympatiske karaktären Uriah Heep i Charles Dickens roman "David Copperfield"? Vad var innebörden i detta märkliga val av gruppnamn? Fanns det något "dolt budskap" i detta? Har bandmedlemmarna någonsin förklarat detta i någon intervju?
Den frågan överlämnar jag till läsare av bloggen. Någon som vet?
Radera