TEN YEARS AFTER – WATT – 1971
Den här gången börjar jag bakifrån, med sista låten – Sweet Little Sixteen – en liveinspelning från ett gig på Isle of Wight 1970. Men Watt är ju ingen liveplatta...vad gör den där då?
Nu är det väl inget större fel på Sweet Little Sixteen. Ten Years After gör den både kraftfullt och högljutt. Det är en bra livelåt. Men jag tycker den har hamnat alldeles fel.
En sån låt ska man hitta på en liveplatta, inte på den LP som skulle bli den smarta uppföljaren till magiska Cricklewood Green från året innan, Alvin Lees så långt största och mest lyckade skivinspelning.
Jag anar att det handlade om brist på bra material, om brist på tid och om brist på förståelse från skivbolaget att det tar tid att göra bra musik, även om det ”bara” är bluesrock.
Nej, Watt är en liten besvikelse. Visst är det kompetent och tämligen välgjort, men med textrader som ”baby don´t you cry, don´t you cry, you shouldn´t do that” får mig att fundera. Ten Years After kunde nog bättre än så.
Gnällig som jag är just nu hittar jag bara en låt som kittlar lite extra, Think About The Times, sen är det rätt jämntjockt av hyfsad bluesrock men med den dåliga smaken att ösa på alldeles för mycket med klaviatur och synthar i stället för att låta Alvin Lees magiska gitarrfingrar tala.
Watt får mig osökt att tänka på The Who och när Pete Townshend ”upptäckte” synthen (tänker närmast på skivorna efter Who´s Next). Det blev lite för mycket där också. Ten Years After gjorde samma misstag.
Så den här LP:n ställer jag åt sidan, ser den som en mellanakt, plockar fram Cricklewood Green igen, samtidigt som jag blickar framåt mot A Space In Time. Där kom Ten Years After tillbaka.
Nr: 1317/2222
Den här gången börjar jag bakifrån, med sista låten – Sweet Little Sixteen – en liveinspelning från ett gig på Isle of Wight 1970. Men Watt är ju ingen liveplatta...vad gör den där då?
En sån låt ska man hitta på en liveplatta, inte på den LP som skulle bli den smarta uppföljaren till magiska Cricklewood Green från året innan, Alvin Lees så långt största och mest lyckade skivinspelning.
Nej, Watt är en liten besvikelse. Visst är det kompetent och tämligen välgjort, men med textrader som ”baby don´t you cry, don´t you cry, you shouldn´t do that” får mig att fundera. Ten Years After kunde nog bättre än så.
Gnällig som jag är just nu hittar jag bara en låt som kittlar lite extra, Think About The Times, sen är det rätt jämntjockt av hyfsad bluesrock men med den dåliga smaken att ösa på alldeles för mycket med klaviatur och synthar i stället för att låta Alvin Lees magiska gitarrfingrar tala.
Watt får mig osökt att tänka på The Who och när Pete Townshend ”upptäckte” synthen (tänker närmast på skivorna efter Who´s Next). Det blev lite för mycket där också. Ten Years After gjorde samma misstag.
Nr: 1317/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar