ROGER TAYLOR – STRANGE FRONTIER – 1984
Jag hade tänkt inleda den här texten med något icke fördelaktigt om Roger Taylors omdöme eftersom han på den här LP:n hade den (som jag känner det) tvivelaktiga smaken att ge sig på Bob Dylans Masters Of War.
Men när jag lyssnade vidare på skivan kom jag på det stora felet med. Det är ju Bruce Springsteen jag ska inleda den här texten med. Det är nämligen precis det Roger Taylor försökte sig på här - att kopiera The Boss.
Kan man tänka sig någon mer otänkbar kombination, Queen och Springsteen?
Men vår gamle Queen-trummis är givetvis förlåten. I början och mitten av 80-talet var det The Boss som regerade. Taylor var absolut inte ensam om att tassa i Springsteens fotspår. Det dök upp den ena kopian efter den andra.
Ännu bättre var det om texterna handlade om folk på samhällets skuggsida, människor som råkat illa ut. Springsteens favoritämne...och det som gjorde honom stenrik.
Jodå, Roger Taylor hängde på och skrev samhällskritiska texter. Och fick inte till det alls. Strange Frontier är en jättekonstig skiva.
Det jag tycker är allra märkligast är att han som gammal trummisveteran använde sig av så mycket synthar och trummaskiner.
Jämför man den här LP:n - som är Taylors andra soloplatta - med solodebuten Fun In Space ligger den väldigt långt ifrån...och inte alls på samma nivå.
Om Fun In Space var både rolig och lite artrockig är Strange Frontier ett tämligen segt kapitel. Denna skiva är inte nödvändig för Queen-fansen.
Inte för Springsteendyrkarna heller...och de som har Dylan som husgud ska nog akta sig väldigt noga. Två mindre höjdpunkter kan dock noteras; titelspåret och Man On Fire.
Nr: 1809/2222
Jag hade tänkt inleda den här texten med något icke fördelaktigt om Roger Taylors omdöme eftersom han på den här LP:n hade den (som jag känner det) tvivelaktiga smaken att ge sig på Bob Dylans Masters Of War.
Kan man tänka sig någon mer otänkbar kombination, Queen och Springsteen?
Men vår gamle Queen-trummis är givetvis förlåten. I början och mitten av 80-talet var det The Boss som regerade. Taylor var absolut inte ensam om att tassa i Springsteens fotspår. Det dök upp den ena kopian efter den andra.
Ännu bättre var det om texterna handlade om folk på samhällets skuggsida, människor som råkat illa ut. Springsteens favoritämne...och det som gjorde honom stenrik.
Det jag tycker är allra märkligast är att han som gammal trummisveteran använde sig av så mycket synthar och trummaskiner.
Jämför man den här LP:n - som är Taylors andra soloplatta - med solodebuten Fun In Space ligger den väldigt långt ifrån...och inte alls på samma nivå.
Om Fun In Space var både rolig och lite artrockig är Strange Frontier ett tämligen segt kapitel. Denna skiva är inte nödvändig för Queen-fansen.
Inte för Springsteendyrkarna heller...och de som har Dylan som husgud ska nog akta sig väldigt noga. Två mindre höjdpunkter kan dock noteras; titelspåret och Man On Fire.
Nr: 1809/2222
Enligt min åsikt är det ett tydligt bevis på bristande musikaliskt omdöme att ha spelat med Queen. Deras gräsliga, pompösa kvasi-hårdrock i kombination med den vidrige Freddie Mercurys teatraliska pinsamheter har gett dem en femteplats på min personliga lista över "rockhistoriens mest överskattade artister".
SvaraRadera(Om du skulle undra så ser topp 4 ut som följer:
1. Bob Dylan, 2. The Who, 3. Black Sabbath,
4. Nirvana.)
Hej "anonym".
SvaraRaderaSmaken är som baken. Kan inte helt instämma i ditt påstående angående The Who. Mycket beror det på att låtar som "My Generation" färgade min ungdom.
Sedan länge undrar jag varför en del artister som saknar egen originalitet blir så MEGASTORA.
Detta kan gälla Bruce "The Boss" Springsteen eller varför inte Iron Maiden?
Det är nog ödets nyck att vissa fått en träff med Fru Fortuna.