Krautrock i dess mest absoluta form

SIDDHARTHA – WELTSCHMERZ – 1975

Weltschmerz, världssmärta eller livsleda, ett begrepp myntat av tyske författaren Jean Paul. En melankolisk och pessimistiskt syn på livet med insikten att en enskild person inte kan göra så mycket åt grymheten och ondskan i världen.

Det är också namnet denna synnerligen obskyra LP med tyska Siddhartha, den enda LP gruppen gav ut för att sedan för alltid försvinna in i skumrasket i krautrockhistorien. Skivan trycktes ursprungligen bara i 500 exemplar, musikerna var studenter när skivan spelades in, för att på senare år ha getts ut både på CD och nu också vinyl.

Möjligtvis var det insikten att skivan aldrig skulle bli var mans egendom eller en källa till rikedom för bandet som gjorde att den fick det namn den fick.

Siddhartha är också namnet på en roman av Herman Hesse, från vilken bandet tog sitt namn. Siddhartha var en asket som lämnat sin familj för att följa sin egen övertygelse.

Musiken på skivan är dock inte asketisk, pessimistisk eller negativ i den bemärkelsen. Siddhartha har absolut inget med 80-talets deprimerade svartrockare att göra; The Cure eller Sisters Of Mercy. Troligen var de inga asketer heller, även om bandmedlemmarna vid tiden för inspelningen var studenter.

Nej, det här är krautrock i dess mest absoluta form. Här finns nämligen influenser från en rad olika musikstilar, något som var karaktäristiskt för krautrockbanden i början av 70-talet. Musiken påminner stundtals om The Doors tidiga album för att på andra ställen vara tydlig och distinkt jazzrock.

Här finns blixtande gitarrer, mullrande orgelpassager och bandet har dessutom på första spåret lånat in en kvinnlig sångerska som ger musiken en extra dimension.

Jag vågar inte påstå att Weltschmerz är ett bortglömt krautrockmästerverk, skivan är lite för ojämn för det. Men det är ett spännande och annorlunda album som samlare av krautrock kanske borde ha i sin samling.

Nr: 2023/2222