Man får inte bli bitter

RUPHUS – INNER VOICE – 1977

Norska Ruphus började karriären med något så trevligt som progressiv rock. Gruppens första LP, New Born Day, är en sån progrockgigant alla samlare vill ha tag på. Efter diverse medlemsbyten hoppade dock bandet ganska över till mer jazziga toner.

Inner Voice är deras fjärde platta och en fullfjädrad jazzfusion-LP, bara fyra år efter norrmännens första skiva. Nu ska man kanske inte hänga upp sig på sånt. Som gammal progrockare är det då lätt att låta ganska bitter.

Så efter att under en bra stund arbetat med mitt eget inre impulsiva tyckande har jag kommit fram till att Inner Voice i stället är mer intressant än jag först trodde.

Jag påstår till och med att LP:n är en riktigt spännande jazzplatta där Ruphus lägger upp snygga ljudslingor, som man nästan skulle kunna tro är improviserade men är synnerligen strukturerade.

Nya sångerskan Sylvi Lillegaard har dessutom en sådan skärpa i sin röst att Ruphus musik får en tendens att ta över i alla de ekande tomrum vi människor fullt normalt har i våra huvuden. Dessa lediga utrymmen ska man alltså, som Ruphus antyder, fylla med en inre röst.

Så trots Inner Voice ibland lite anonyma tendenser är det låtar man gärna lyssnar på mer än en gång. Rekommenderas.

Nr: 2009/2222