SUPERTRAMP – SOMETHING NEVER CHANGE – 1997
Där träffade Supertramp minsann rätt – Something Never Change. Den här CD:n låter precis som allt annat Supertramp gjort innan. Precis som Brother Where You Bound och Free As A Bird tio år tidigare...
Something Never Change är ett comebackalbum av Supertramp som efter tio års uppehåll 1997 bestämde sig för att göra en skiva igen. Det är märkligt vad lite som hände de där åren emellan. Den här plattan skulle mycket väl kunnat vara inspelad 1987 eller 1988. Supertramp, utan Rodger Hodgson, låter som de gjorde då.
Something Never Change är dock en riktigt skön platta att lyssna på. Den rör inte upp några känslor eller får håret att resa sig på underarmarna, men den har en skön och avslappnad stämning som lätt smittar av sig.
Supertramps album efter Rodger Hodgson (han lämnade gruppen 1982) anses allmänt inte vara särskilt intressanta.
Men det tycker jag är fel. Gruppen gick då mot ett jazzigare sound som i alla fall jag uppskattar mer än den fluffiga lättviktspop bandet höll på med under Hodgsons tid. Det här är en bra jazzrock-LP, av ett bra jazzrockgäng. Men jag är tämligen övertygad om att det bara är Supertramps få kvarvarande hardcore-fans som verkligen uppskattar skivan.
Nr: 8/CD
Där träffade Supertramp minsann rätt – Something Never Change. Den här CD:n låter precis som allt annat Supertramp gjort innan. Precis som Brother Where You Bound och Free As A Bird tio år tidigare...
Men det tycker jag är fel. Gruppen gick då mot ett jazzigare sound som i alla fall jag uppskattar mer än den fluffiga lättviktspop bandet höll på med under Hodgsons tid. Det här är en bra jazzrock-LP, av ett bra jazzrockgäng. Men jag är tämligen övertygad om att det bara är Supertramps få kvarvarande hardcore-fans som verkligen uppskattar skivan.
Nr: 8/CD
Möjligen är jag nu ytterst fördomsfull, men... "Supertramps få kvarvarande hardcore-fans"? Finns det överhuvudtaget några sådana? Har de någonsin funnits? Är de inte bara en myt eller en fantasi, ungefär som enhörningar eller en skattkista vid regnbågens slut?
SvaraRaderaOch om de verkligen existerar, var finns de i så fall? Håller de något slags hemliga sammankomster, där de ägnar sig åt att hylla en popgrupp resten av världen endast minns för två låtar ("It's raining again" och "The logical song") och ett skivomslag med en hysteriskt leende servitris som kan ses i praktiskt taget varenda loppis-back med gammal vinyl (i allmänhet mellan Duane Lokens "No sweat" och någon volym av "The country show" med Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen.)
Frågorna är många. Mystiken tätnar.