WILMER X - 13 VÅNINGAR UPP - 2005
Efter albumet Lyckliga hundar 2003 såg Wilmer X resa ut att vara slut. Bandet lämnade skivbolaget EMI, Pelle Ossler och Mats Bengtsson meddelade att de inte ville vara med längre.
Wilmer kryss hoppade av det stora svenska poptåget, de stora scenerna och det rocksound som blivit allt mindre Wilmer X och allt mer etablissemang. Men det var inte över. De fyra som var kvar; Nisse, Jalle, Sticky Bomb och Thomas Holst lämnade visserligen den stora popvärlden utanför Skåne, men fortsatte spela rock´n roll (dock inte i garaget).
13 våningar upp spelades 2004 in utan skivbolagskontrakt. Samma höst meddelade bandet att de sökt sig hem till sitt första skivbolag, Amigo, som 1980 gett ut gruppens första album (den där svarta nu legendariska mini-LP:n med En röd elektrisk gitarr som blixtrande huvudnummer).
13 våningar upp släpptes 2005, och är så långt vi nu vet Wilmers sista album. Ironiskt nog blev albumet Wilmer X första och enda etta på den svenska topplistan, långt bättre än stora produktioner som Lyckliga hundar, engelska Snakeshow eller Pontiac till himmelen.
Ett Gert Fylkingskt ”äntligen” är därför på sin plats. Det är också något slags kvitto på att det går att göra bra grejer, som folk uppskattar, trots att det inte är producerat i de allra största kvarnarna.
Det känns befriande att skriva att 13 våningar upp har mer med En röd elektiskt gitarr att göra än med Lyckliga hundar. Det är rak okomplicerad skånsk rock´n roll, vilket är ohyggligt skönt att få höra för oss som gillade debutskivan på Svensk Pop, Fula fula ord och Djungelliv bättre än Mambo feber.
Det som alltid gett Wilmers låtar en extra dimension är så klart Nisses texter som ju mer jag lyssnar inser är ohyggligt starka. Blind mans bluff, Han måste ut ur mitt liv och Tar tillbaka mitt namn sätter en agenda som både är allmängiltig och väldigt personlig. Måste också nämna modiga och klarsynta Dämma upp alla floder och Öga mot öga, som jag inte kan låta bli att älska.
Nr: 115/CD
Efter albumet Lyckliga hundar 2003 såg Wilmer X resa ut att vara slut. Bandet lämnade skivbolaget EMI, Pelle Ossler och Mats Bengtsson meddelade att de inte ville vara med längre.
13 våningar upp släpptes 2005, och är så långt vi nu vet Wilmers sista album. Ironiskt nog blev albumet Wilmer X första och enda etta på den svenska topplistan, långt bättre än stora produktioner som Lyckliga hundar, engelska Snakeshow eller Pontiac till himmelen.
Ett Gert Fylkingskt ”äntligen” är därför på sin plats. Det är också något slags kvitto på att det går att göra bra grejer, som folk uppskattar, trots att det inte är producerat i de allra största kvarnarna.
Det som alltid gett Wilmers låtar en extra dimension är så klart Nisses texter som ju mer jag lyssnar inser är ohyggligt starka. Blind mans bluff, Han måste ut ur mitt liv och Tar tillbaka mitt namn sätter en agenda som både är allmängiltig och väldigt personlig. Måste också nämna modiga och klarsynta Dämma upp alla floder och Öga mot öga, som jag inte kan låta bli att älska.
Nr: 115/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar