WILMER X – SNAKESHOW – 1994
Jag försökte på 80-talet vänja mig vid tanken om Wilmer X på engelska. Men det blev inte så bra...Not Glamorous skulle man kunna säga. Downward Bound var den andra skivan, men Wilmers skånska frälsning av omvärlden uteblev då.
1994 blev Snakeshow deras tredje och sista försök. Förmodligen det bästa och mest seriösa. Inte heller denna gång fick Wilmer X något direkt erkännande utanför Sverige. Snakeshow var ett både välgjort, snyggt och extremt väl genomtänkt projekt, inget skulle lämnas utanför.
Som väntat blev det därför inte särskilt kul. Utan att vara ironisk eller det minsta skadeglad, rockmusik är en industri, visst, men det finns en gräns. Snakeshow blev väldigt mycket av allt, från rockabillyrock till popdängor och motown.
Jag kan inte låta bli att jämföra med Sinners utlandsplatta, Come Fly With Us, som också den floppade och blev deras sista.
Snakeshow är inte Wilmer X sista och ingen direkt flopp, däremot genomgick Nisse och bandet några år senare en radikal omvändelse och gick tillbaka till sitt skånska primitiva ursprung.
Jag har alltid försvarat skånskan som den överlägset bästa dialekt att sjuna rock på. Nisses malmöitiska tycker jag till och med är ännu bättre. Jag kan inte säga att jag tycker Snakeshow är ett särskilt intressant Wilmer-album.
Men jag kan givetvis inte heller påstå att skivan är dålig, man kan inte säga så om nånting Wilmer X spelat in.
Hell-a-vision är trots sin engelska text en rejält svettig wilmerrocker och Rock´n Roll Party On The Moon är kul sommarrock. Gissar att Snakeshow fungerar ypperligt som bakgrundsmusik på vilken röjarfest som helst (i mellersta Skåne).
Nr: 42/CD
Jag försökte på 80-talet vänja mig vid tanken om Wilmer X på engelska. Men det blev inte så bra...Not Glamorous skulle man kunna säga. Downward Bound var den andra skivan, men Wilmers skånska frälsning av omvärlden uteblev då.
Jag kan inte låta bli att jämföra med Sinners utlandsplatta, Come Fly With Us, som också den floppade och blev deras sista.
Snakeshow är inte Wilmer X sista och ingen direkt flopp, däremot genomgick Nisse och bandet några år senare en radikal omvändelse och gick tillbaka till sitt skånska primitiva ursprung.
Jag har alltid försvarat skånskan som den överlägset bästa dialekt att sjuna rock på. Nisses malmöitiska tycker jag till och med är ännu bättre. Jag kan inte säga att jag tycker Snakeshow är ett särskilt intressant Wilmer-album.
Hell-a-vision är trots sin engelska text en rejält svettig wilmerrocker och Rock´n Roll Party On The Moon är kul sommarrock. Gissar att Snakeshow fungerar ypperligt som bakgrundsmusik på vilken röjarfest som helst (i mellersta Skåne).
Nr: 42/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar