IAN HUNTER – FINGERS CROSSED – 2016
Ian Anderson och Jethro Tull hade fel. Too Old Too Rock´n roll finns inte. Ian Hunter är beviset. Han var 77 år när Fingers Crossed spelades in. Och det är rock´n roll. Visst är han raspig i rösten, men det var han redan under The Golden Age Of Rock´n roll.
Jag hade inte en tanke på att Ian Hunter kunde vara så gammal. Så jag var tvungen att kolla upp det, han är född 1939 och fyllde 78 i juni 2017. Det är mycket för en glamrockare i solglasögon. Och när jag upptäckte det insåg jag att jag faktiskt var med när Mott The Hoople var som störst och jag kommer ihåg Ians första soloplatta som om det bara var ett par dagar sen.
De där åren gick fort. Men jag tröstar mig med att Ian Hunter nog var en slow starter för att vara en rocker på 70-talet, han var ju hela 32 år när Mott The Hooples stjärna började lysa på allvar.
Med ett sånt bagage kan jag ju så klart inte göra annat än älska Fingers Crossed. Hans nya skiva, utgiven hösten 2016. Känn på storheten i det. Ny skiva, 77 år...
Efter att ha lyssnat på Fingers Crossed är jag så oerhört imponerad av Ian Hunter, dels för han orkar hålla igång vid den åldern, men också för att musiken och låtarna inte skvallrar det allra minsta om att det är en gammal man som ligger bakom dem.
Han låter ju som på You´re Never Alone With A Schizophrenic och att det inte alls är så långt till Memphis som man skulle kunna tro. Fingers Crossed är en bubblande och sprudlande vitalt rockalbum där det går att sjunga med i varenda låt. Och jag lovar, det är så frestande. Tänk om man hade fått uppleva den här musiken live på någon liten pub i norra London, det skulle vara något att minnas det.
Jag älskar också Ian Hunters tack och hyllning till David Bowie, Dandy, där han konstaterar; I guess I owe you one, vilket han också gör. Det var Bowie som upptäckte Mott The Hooples storhet i början av 70-talet trots att de var på dekis, gav dem All The Young Dudes och på så sätt gjorde Mott till tidernas största glamrockband.
Hunter har med ålderns rätt fått se många av sina vänner försvinna, det känns som bara några år sedan (20 typ) han skrev Michael Picasso, hans egen hyllning till Mick Ronson som dog 1993. Fingers Crossed kommer säkert bara att tilltala vissa, och troligtvis främst då oss som Ian Anderson påstår är too old too rock´n roll.
Men att det är en lysande rockplatta kan ingen säga något annat om. Ian Hunter är en gammal man, men det märkts inte i hans musik. Han vet vad han gör, han gör som han vill. Och jag bara älskar det. Jag skrev för många år sen nånstans på den här bloggen att ”Ian Hunter var gud”. Jag skriver under på det nu också.
Nr: 901/2222
PS. Ian släppte i november 2017 ännu en skiva, ett livealbum från en konsert inspelad 2004. Han turnerar fortfarande.
Ian Anderson och Jethro Tull hade fel. Too Old Too Rock´n roll finns inte. Ian Hunter är beviset. Han var 77 år när Fingers Crossed spelades in. Och det är rock´n roll. Visst är han raspig i rösten, men det var han redan under The Golden Age Of Rock´n roll.
De där åren gick fort. Men jag tröstar mig med att Ian Hunter nog var en slow starter för att vara en rocker på 70-talet, han var ju hela 32 år när Mott The Hooples stjärna började lysa på allvar.
Han låter ju som på You´re Never Alone With A Schizophrenic och att det inte alls är så långt till Memphis som man skulle kunna tro. Fingers Crossed är en bubblande och sprudlande vitalt rockalbum där det går att sjunga med i varenda låt. Och jag lovar, det är så frestande. Tänk om man hade fått uppleva den här musiken live på någon liten pub i norra London, det skulle vara något att minnas det.
Hunter har med ålderns rätt fått se många av sina vänner försvinna, det känns som bara några år sedan (20 typ) han skrev Michael Picasso, hans egen hyllning till Mick Ronson som dog 1993. Fingers Crossed kommer säkert bara att tilltala vissa, och troligtvis främst då oss som Ian Anderson påstår är too old too rock´n roll.
Men att det är en lysande rockplatta kan ingen säga något annat om. Ian Hunter är en gammal man, men det märkts inte i hans musik. Han vet vad han gör, han gör som han vill. Och jag bara älskar det. Jag skrev för många år sen nånstans på den här bloggen att ”Ian Hunter var gud”. Jag skriver under på det nu också.
Nr: 901/2222
PS. Ian släppte i november 2017 ännu en skiva, ett livealbum från en konsert inspelad 2004. Han turnerar fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar