MOTÖRHEAD – ACE OF SPADES – 1980
Det lär finnas hardcorefans till Motörhead som påstår att Lemmy var Guds son. Att han skulle återuppstå på den tredje dagen och garva åt det. Jag tror Lemmy hade uppskattat skämtet.
Motörhead var inga nykomlingar 1980 när den nya hårdrockvågen bröt fram, det som skulle bli New Wave Of British Heavy Metal. Det var många som ville vara med där; Iron Maiden, Judas Priest, Def Leppard, Demon, Saxon...och mitt i alltihop stod Lemmy och sköt från höften med dubbelpipigt hagelgevär.
Det var redan nånstans där Motörhead blev ungdomshjältar trots att de tillhörde den gamla generationen hårdrockare med avklippta jeansjackor, svidande tajta läderbrallor, nitar och cowboyboots med broderade skaft. Men Motörhead råkade ha den perfekta tajmingen, Ace Of Spades kom när den behövdes som mest, när de som letade efter ljuset i tunneln plötsligt kunde se det.
Det var dem som hade Back In Black och AC/DC som sina största hjältar men ville ha mer. Svaret blev Motörhead som var allt det där och mycket mer.
De spelade dessutom snabbt, ohyggligt snabbt, musiken var så våldsam och rå att den genast skapade en gigantisk klyfta mellan ungdomarna och deras föräldrar.
Ett större gap än det Black Sabbath en gång gjort. Och mer än vad AC/DC åstadkom med Highway To Hell. Det var många långhåriga slynglar och slynglarinnor som efter Ace Of Spades på allvar påstod att de sett sanningen och därmed kunde förakta den äldre generationen ännu mer.
Och så till dagens antiklimax...
Jag gillade aldrig Ace Of Spades. Jag orkade aldrig med Motörheads våldsamma attityd även om den inte var ett dugg påklistrad utan fullständigt ärlig och äkta. Lemmy var för mycket av allt och jag varken kunde eller ville ta till mig det han predikade, trots att Motörhead i grunden var ett rock and rollband och inte heavymetal.
Jag har givetvis skivan. Det har alla som är det minsta intresserade av rock and roll på vinyl. Men jag spelar den aldrig. Minns inte när jag gjorde det senaste, även om jag jag helt säkert skulle vråla med i Ace Of Spades om den mot alla odds skulle spelas i radion.
Nr: 283/2222
Det lär finnas hardcorefans till Motörhead som påstår att Lemmy var Guds son. Att han skulle återuppstå på den tredje dagen och garva åt det. Jag tror Lemmy hade uppskattat skämtet.
Det var redan nånstans där Motörhead blev ungdomshjältar trots att de tillhörde den gamla generationen hårdrockare med avklippta jeansjackor, svidande tajta läderbrallor, nitar och cowboyboots med broderade skaft. Men Motörhead råkade ha den perfekta tajmingen, Ace Of Spades kom när den behövdes som mest, när de som letade efter ljuset i tunneln plötsligt kunde se det.
Det var dem som hade Back In Black och AC/DC som sina största hjältar men ville ha mer. Svaret blev Motörhead som var allt det där och mycket mer.
Ett större gap än det Black Sabbath en gång gjort. Och mer än vad AC/DC åstadkom med Highway To Hell. Det var många långhåriga slynglar och slynglarinnor som efter Ace Of Spades på allvar påstod att de sett sanningen och därmed kunde förakta den äldre generationen ännu mer.
Och så till dagens antiklimax...
Jag gillade aldrig Ace Of Spades. Jag orkade aldrig med Motörheads våldsamma attityd även om den inte var ett dugg påklistrad utan fullständigt ärlig och äkta. Lemmy var för mycket av allt och jag varken kunde eller ville ta till mig det han predikade, trots att Motörhead i grunden var ett rock and rollband och inte heavymetal.
Nr: 283/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar