Psykedelia, blues och bländande gitarrspel

STEVE MILLER BAND – BRAVE NEW WORLD – 1969

Brave New World anses vara ett av Steve Miller Bands absolut bästa plattor, om man håller sig till 60-talet och psykedelia, på den tiden Steve Miller var ung, orädd och förmodligen gjorde precis vad som föll honom in.

Många tycker – och jag hör till dem – att de åren var hans mest spännande, även om han i mitten och slutet av 70-talet producerade mängder med hitlåtar.

Brave New World är något helt annat än Jet Airliner och Fly Like An Eagle. Det handlar i stället rak, rå och ärlig bluesrock. Det handlar om psykedelia, countryrock, Steve Millers bländande gitarrspel och fräcka ljudeffekter (för att vara 60-tal alltså). Miller hade lärt sig yrket av de bästa, Les Paul själv var en av hans pappas vänner. Att Steve kunde hantverket från grunden råder det inget tvivel om på Brave New World.

Soundet är fräckt och stökigt. För min del ligger det nära till hans att jämföra med ZZ Tops album Dëguello. Här finns på sina ställen samma bluesiga tunga gung och samma vassa psykedeliska undertoner. Vem som var först råder det heller ingen tvekan om.

Jag misstänker att ”skäggen” lyssnade in sig rätt ordentligt på den här plattan innan de gjorde sitt eget lilla mästerverk. Steve Millers original är förresten bättre. Det är både stilsäkrare och skickligare gjort, därmed inte sagt att Dëguello är en dålig platta, tvärtom.

Att jämföra Brave New World med Millers egen föregångare är dock svårare. Sailor från 1968 är mer psykedelia, Brave New World mer bluesrock.

Nr: 1223/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men har nu delvis skrivit om texten.