SLADE – OLD NEW BORROWED AND BLUE – 1974
Ännu ett av mina album som överlevt alla åren i min samling. Den har varit med från början och det har varit tuffa tag ibland, särskilt de första åren. Men skivan är kvar, i hyfsat skick, fullt spelbar och lite till. Det är en av de där riktigt få skivorna jag aldrig skulle kunna göra mig av med.
Jag skulle förmodligen ha svårt att göra mig av med nästan vilken skiva som helst, vilket är ett typiskt samlarbeteende. Men om det verkligen gällde. Om jag bara skulle få med mig några få skivor ur ett brinnande hus, då skulle Old New Borrowed And Blue bli en av dem.
Det nostalgiska skälen väger tungt. Skivan har nummer 34 i samlingen och är alltså en av de riktigt tidiga. Det var album som det här, Mott The Hooples och Alice Coopers skivor som en gång formade det som sen skulle bli min musiksmak.
Visst har det varit upp och ner som i alla kärlekshistorer, men jag hittar en trygghet i Slade och Mott. Det är band som jag alltid kan komma tillbaka till, som jag vet att jag alltid kommer att tycka om att lyssna på.
Old New Borrowed and Blue är förmodligen Slades absoluta höjdpunkt. Om jag tar i ännu mer skulle jag till och med kunna hävda att det är ett av glamrockens allra största ögonblick också.
En sak är säker, det är ett av de mest högljudda glamrockalbumen från den här tiden. Jag menar, här vrålar verkligen Noddy Holder. Lyssna bara på inledningsspåret Just Want a Little Bit. Djungelvrål! Kan inte tänka mig att Eric Burdon kunde gjort det bättre.
Just Want A Little Bit är nämligen en gammal Animalslåt, men de kallade den Don´t Want Much. Det var å andra sidan tio år tidigare. Och Eric Burdon kunde inte vråla som Noddy. Hans röstresurser är en stor del av behållningen med den här skivan.
Slade gör en sak till bra, melodierna. För det är faktiskt bara bra låtar här. Everyday är en lysande powerballad och ett av Slades största ögonblick någonsin. Just i den stunden gillar jag Slades influenser från Beatles och den brittiska 60-talspopen.
De spåren finns förresten i flera låtar, Find Yourself a Rainbow, When the Lights Are Out och My Friend Stan till exempel. Men Slade gör de rockigare låtarna bra också givetvis tack vare Noddy Holders röst. Det är det som gör den här skivan till ett av glamrockens största, och bästa, ögonblick. Sen gillar jag skivomslaget. Det är läckert.
Jag har skrivit om skivan tidigare, men då jag nu hittat ett snyggt välvårdat ex (till skillnad från den gamla) tycker jag det är helt okej att dra fram den i ljuset igen. Den gamla är dock inte såld, den vill jag inte göra mig av med.
Nr: 34/2222
Ännu ett av mina album som överlevt alla åren i min samling. Den har varit med från början och det har varit tuffa tag ibland, särskilt de första åren. Men skivan är kvar, i hyfsat skick, fullt spelbar och lite till. Det är en av de där riktigt få skivorna jag aldrig skulle kunna göra mig av med.
Visst har det varit upp och ner som i alla kärlekshistorer, men jag hittar en trygghet i Slade och Mott. Det är band som jag alltid kan komma tillbaka till, som jag vet att jag alltid kommer att tycka om att lyssna på.
En sak är säker, det är ett av de mest högljudda glamrockalbumen från den här tiden. Jag menar, här vrålar verkligen Noddy Holder. Lyssna bara på inledningsspåret Just Want a Little Bit. Djungelvrål! Kan inte tänka mig att Eric Burdon kunde gjort det bättre.
Just Want A Little Bit är nämligen en gammal Animalslåt, men de kallade den Don´t Want Much. Det var å andra sidan tio år tidigare. Och Eric Burdon kunde inte vråla som Noddy. Hans röstresurser är en stor del av behållningen med den här skivan.
De spåren finns förresten i flera låtar, Find Yourself a Rainbow, When the Lights Are Out och My Friend Stan till exempel. Men Slade gör de rockigare låtarna bra också givetvis tack vare Noddy Holders röst. Det är det som gör den här skivan till ett av glamrockens största, och bästa, ögonblick. Sen gillar jag skivomslaget. Det är läckert.
Jag har skrivit om skivan tidigare, men då jag nu hittat ett snyggt välvårdat ex (till skillnad från den gamla) tycker jag det är helt okej att dra fram den i ljuset igen. Den gamla är dock inte såld, den vill jag inte göra mig av med.
Nr: 34/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar