AEROSMITH – PERMANENT VACATION – 1987
Permanent Vacation anses vara Aerosmiths stora comeback. Men det är inte hela sanningen. Det är också albumet som tog dem från den primitiva urtidsrocken hemtrakter till den slimmade 80-talshårdrockens marker. Eller om man vill – från The Who till Bon Jovi.
Tillfälligt fria från droger och tack vare att Run DMC:s hiphopversion av Walk This Way blev en av hela 80-talets mest spelade crossoverlåtar fick Aerosmith fribiljett tillbaka sin superhjältestatus. När de dessutom anlitade Desmond Child och andra meriterade låtskrivare samt att Bruce Fairbanks anpassade Aerosmiths sound till 80-talet föddes i princip ett helt nytt band.
Borta var Aerosmiths slamriga, bullriga och fräcka hårda funkiga blusrock, i stället reste sig ett nytt fenomen upp ur askan. Det slimmade och vältrimmade Aerosmith som skulle terrorisera en hel värld.
Jag vet att många Aerosmithfans håller detta album mycket högt. Jag förstår varför de gör det. Permanent Vacation hade i mitten av 80-talet ett helt oemotståndligt sound, en rad fräcka rockers som Rag Doll och Dude och det som senare skulle bli Aerosmiths stora pryl, hårdrockballaden Angel. Albumet blev det första i raden av storsäljare; Pump, Get A Grip, Nine Lives och allt vad de hette.
För min del är dock inte Permanent Vactions storhet lika självklar. Jag imponerades inte då av detta nya superslimmade Aerosmith. Det kan inte den göra som har album som Toys In The Attic, Get Your Wings och Rocks som sina favoriter. Det är därför jag aldrig köpte skivan på vinyl, utan nöjde mig med en cd.
När jag hör skivan idag tycker jag att det valet var helt rätt. Aerosmiths 70-talsplattor låter fortfarande som de en gång gjorde. Permanent Vacations svulstiga och bombastiska sound har däremot passerat bäst-före-datum för länge sen.
Permanet Vacation har dessutom ställt sig i vägen för det i mitt tycke sista riktigt bra aerosmithalbumet, Done With Mirrors, Aerosmiths hitlistebefriade comebackplatta som kom bort i töcknet av Joe Perrys och Steven Tylers drogmissbruk.
Nr: ingår numera inte i samlingen.
Permanent Vacation anses vara Aerosmiths stora comeback. Men det är inte hela sanningen. Det är också albumet som tog dem från den primitiva urtidsrocken hemtrakter till den slimmade 80-talshårdrockens marker. Eller om man vill – från The Who till Bon Jovi.
Borta var Aerosmiths slamriga, bullriga och fräcka hårda funkiga blusrock, i stället reste sig ett nytt fenomen upp ur askan. Det slimmade och vältrimmade Aerosmith som skulle terrorisera en hel värld.
När jag hör skivan idag tycker jag att det valet var helt rätt. Aerosmiths 70-talsplattor låter fortfarande som de en gång gjorde. Permanent Vacations svulstiga och bombastiska sound har däremot passerat bäst-före-datum för länge sen.
Permanet Vacation har dessutom ställt sig i vägen för det i mitt tycke sista riktigt bra aerosmithalbumet, Done With Mirrors, Aerosmiths hitlistebefriade comebackplatta som kom bort i töcknet av Joe Perrys och Steven Tylers drogmissbruk.
Nr: ingår numera inte i samlingen.
Jag är en smula kluven när det gäller "tidiga" kontra "sena" Aerosmith (jag lägger, som du, skiljelinjen vid denna skiva). Från och med Permanent Vacation är dalarna djupare, det finns trista eller rentav vedervärdiga låtar på varje skiva och de blir rentav fler för varje ny utgåva. Å andra sidan är jag mycket förtjust i topparna, och föredrar helt klart en hembränd samling med det bästa från 1987 och framåt framför en motsvarande samling med 70-tals-Aerosmith. Skivorna från den tiden är jämnare men känns inte jättespännande. Så länge låtarna håller, så tycker jag att arenarocksoundet passar bandet bättre. Det lite lagom rockklubbs-skitiga var, och är, andra bättre på.
SvaraRaderaOm detta är att svära i kyrkan så var det det jag just gjorde.
Jo, du har ju naturligtvis rätt. Aerosmith gjorde massor med bra grejer från PV och framåt också. Men jag gillar det där ruffiga och stökiga, det var det som en gång i tiden fick mig att börja lyssna på Aerosmith.
SvaraRadera