En dörr öppnade sig oväntat

GENTLE GIANT – OCTOPUS – 1972

Gentle Giant är inte bandet att börja med för den som är nyfiken på progrockvärlden. Octopus är ett album man bör leta upp först då man tröttnat på Genesis tidiga album, Yes 70-talare eller Pink Floyd. Men ge Gentle Giant tid, det här är musik som inte på något sätt fastnar direkt.

Själv var jag efter de första lyssningarna helt övertygad om att den inte skulle bli särskilt långlivad i samlingen. Efter ytterligare allt mer kritiska lyssningar blev jag säker på det. När jag sen skulle göra slag i saken och lyssnade på skivan en sista gång (för att kolla ljudkvalitet och eventuellt knaster inför försäljningen) öppnade sig oväntat en dörr som tidigare både varit stängd och låst.

Jag insåg att Gentle Giant är något helt annat än Genesis och Yes, att dem letade nya och då outforskade vägar för rockmusiken, tog in klassisk musik på ett sätt som Ekseption aldrig lyckades med, influerades av jazzmusik och avantgarde utan att för den delen höra till Canterburyscenen. Ja, det blev någon form av uppenbarelse för mig.

Jag är definitivt ingen kännare av Gentle Giant. Bandets otillgänglighet har varit ett hinder för mig och jag har faktiskt fram till nu nästan undvikit deras skivor, inte aktivt med instinktivt.

Jag inser nu att jag haft fel. Octopus är nämligen ett album jag just nu kommer väldigt bra överens med. Inledningen med The Advent Of Panurge och Raconteur Troubadour är visserligen bombastiska men förvånande nog inte på något sätt pretentiösa tros anslaget av klassik musik, utan precis tvärtom.

Min favoritlåt hittar jag i fjärde spåret, Knots, ett röstexperiment som nog skulle kunna göra den till skivans knepigaste nummer, men samtidigt fantastiskt och ohyggligt spännande där soundet är bäskt och torrt.

Nr: 464/2222