Mullrande hammond och gitarrgnissel

BODKIN – BODKIN – 1972

I den ständiga jakten på det okända mästerverket kunde jag inte låta bli skotska Bodkins enda album. En udda LP från 1972 från ett helt missat och så bortglömt band kunde jag så klart inte låta bli.

När det dessutom handlar om extremt mycket mullrande hammondorgel och gitarrgnissel som nog har Sabbath som förebild verkade det väldigt lovande. Men trots svettpärlorna i pannan och ett adrenalinpåslag som säkert inte är nyttigt kan jag efter några djupa andetag och funderingar inte påstå att det Bodkin gjorde 1972 var särskilt nytänkande eller spännande.

Det är nämligen bara roligt till en viss gräns. Jag tycker mig ha hört det här förut, men i annan och mer förfinad form. Ljudet på skivan är dessvärre lite burkigt och ger en garagekänsla som inte ger ljudbilden rättvisa, säkert helt okej, till och med lite charmigt, för ett garagerockband, men inte för progressiv rock.

Mina anteckningar i marginalen säger Uriah Heep, ett depressivt Moody Blues eller varför inte en halvt genomtänkt rippoff på Deep Purples Mark 1-upplaga.

Funderar sen på om skivan av den anledningen verkligen är nödvändig i samlingen och kommer fram till att det inte är så. Om det varit originalskivan och inte en akarmareissue från 2000-talet hade jag förmodligen haft annan uppfattning.

Då skulle jag behållit skivan på grund av svårigheterna med att hitta den. Men att ha den i nypress känns som slöseri med plats. Jag kan tänka mig en hel rad andra plattor i samma genre, som jag tycker är både bättre och roligare, men Bodkin räcker inte till för mig.

Nr: 340/2222