BLONDE ON BLONDE – CONTRASTS – 1969
Jodå, namnet är taget från Bob Dylans klassiker. Men bandet och skivan har egentligen inte särskilt mycket gemensamt med 1966 års största verk i rockvärlden att göra och inte mycket med Dylan heller för den delen.
Okej, att Blonde On Blonde har tagit en hel del intryck av brittisk folkrock på sin debutskiva är väl solklart. Den som vill kan säkert tolka in både Fairport Convention och Steeleye Span i deras musik. Men min känsla är att de i verkligheten hade blicken fäst på något helt annat, något diffust svävande vid horisonten.
Det är psykedelia påstår jag. Men då inte sånt som Hollies och andra brittiska storheter ägnade sig åt vid den här tiden, jag pekar i stället ut vissa beröringspunkter med Sgt Pepper, Magical Mystery Tour och framför allt Their Satanic Majesties Request, dock utan att placera skivan i det facket.
Nej, Blonde On Blonde drar mer åt Jefferson Airplanehållet med en stundtals ganska kraftig påverkan från den tidens största psykedeliska himlakropp, Grateful Dead.
Och där kom jag (inte alls osökt) in på ämnet spacerock och menar också att Blonde On Blonde förmodligen hade ett ganska stort intresse för den sortens musik. Låtarna har en tendens eller snarare ambition att dra iväg, men hålls på den här första skivan i ganska strama tyglar.
Det är så klart inte bra. Contrasts känns därför lite för kontrollerad och välanpassad, om man kan använda ett sånt uttryck om psykedelisk popmusik. Låtarna blir lite för snygga och ofta lite för mycket 60-talspop än vad jag tror Blonde On Blonde egentligen ville.
Det blir därför en ganska spretig skiva som skivtiteln redan sagt oss, men jag gillar den så klart ändå. Skivan är en frisk fläkt i min popvärld utan att för den skull imponera allt för mycket.
Sen känns det rätt skönt att veta att Contrasts inte blev Blonde On Blondes största verk. Det skulle komma något år senare med albumet Rebirth som jag hävdar är en psykedeliaklassiker. I det sammanhanget är Contrasts bara en väl anrättad aptitretare.
Nr: 483/2222
Jodå, namnet är taget från Bob Dylans klassiker. Men bandet och skivan har egentligen inte särskilt mycket gemensamt med 1966 års största verk i rockvärlden att göra och inte mycket med Dylan heller för den delen.
Nej, Blonde On Blonde drar mer åt Jefferson Airplanehållet med en stundtals ganska kraftig påverkan från den tidens största psykedeliska himlakropp, Grateful Dead.
Och där kom jag (inte alls osökt) in på ämnet spacerock och menar också att Blonde On Blonde förmodligen hade ett ganska stort intresse för den sortens musik. Låtarna har en tendens eller snarare ambition att dra iväg, men hålls på den här första skivan i ganska strama tyglar.
Nr: 483/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar