SLADE – SLAYED? - 1974
Skrikigt, stökigt och skitigt. Säga vad man vill om Slade. Men det var få glamrockband som hade så mycket power och så högt tempo. Slayed är en svettig rockplatta och en rejäl energikick, utan att nödvändigtvis vara något annat än opolerad och ruffig. Idag är det mer nostalgi, men funkar bra på mig ändå.
Slade var mina första, största och då enda riktiga idoler. Jag har aldrig haft andra och större hjältar än Slade. Jimmy Lea var en bländande basist, och Noddy Holder en våldsam sångare, som kunde vråla högre än nån annan. Gitarristen Dave Hill och trummisen Don Powell kom av någon anledning i lite skymundan.
Alla låtar Slade gjorde var naturligtvis inte bra, men många guldkorn vaskades ändå fram. Slade hade ohyggligt många singelhits under det tidiga 70-talet. Ett tag verkade det räcka med att de släppte en ny singel för att den skulle hamna högst upp på listan.
Sånt hade jag inte koll på då. Jag fascinerades av deras våldsamma attityd. Så i min värld blev varenda låt de gjorde alldeles förbannat bra.
Omslagsbilden kanske inte är ikonisk på samma nivå som Sgt Pepper, men det var nog ingen tillfällighet att alla grabbarna i min sjundeklass skrev ”Slade” på knogarna, till och med dem som oförskämt och öppet var sweetfans. Så nog imponerade skivomslaget på oss 13-åringar.
Jag erkänner att jag fortfarande tycker Slayed är en rolig och väldigt underhållande skiva. Det var ett av mina favoritalbum under det tidiga 70-talet. Och en av de allra första jag köpte för egna pengar. Jag spelar gärna skivan idag också, men undviker att dra på lika högt med volymknappen.
Mama Weer All Crazee Now är givetvis en sån där låt som man bara måste älska, även om det nu för tiden säkert finns mängder av garageband som skulle göra det bättre. Gudbuy, Gudbuy är lysande energisk, för att inte tala om Slades misshandel av Janis Joplin-låten Move Over. Bäst av alla är dock Gudbuy T´Jane, eller hur?
Nr: 889/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Skrikigt, stökigt och skitigt. Säga vad man vill om Slade. Men det var få glamrockband som hade så mycket power och så högt tempo. Slayed är en svettig rockplatta och en rejäl energikick, utan att nödvändigtvis vara något annat än opolerad och ruffig. Idag är det mer nostalgi, men funkar bra på mig ändå.
Alla låtar Slade gjorde var naturligtvis inte bra, men många guldkorn vaskades ändå fram. Slade hade ohyggligt många singelhits under det tidiga 70-talet. Ett tag verkade det räcka med att de släppte en ny singel för att den skulle hamna högst upp på listan.
Omslagsbilden kanske inte är ikonisk på samma nivå som Sgt Pepper, men det var nog ingen tillfällighet att alla grabbarna i min sjundeklass skrev ”Slade” på knogarna, till och med dem som oförskämt och öppet var sweetfans. Så nog imponerade skivomslaget på oss 13-åringar.
Jag erkänner att jag fortfarande tycker Slayed är en rolig och väldigt underhållande skiva. Det var ett av mina favoritalbum under det tidiga 70-talet. Och en av de allra första jag köpte för egna pengar. Jag spelar gärna skivan idag också, men undviker att dra på lika högt med volymknappen.
Nr: 889/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar