Den yttersta domen

DIES IRAE – FIRST – 1971

Dies Irae är det latinska namnet på den psalm som på svenska fått namnet Vredens dag med text om den yttersta domen. Jodå, det är ödesmättat och när tyska Dies Irae redan i första låten åkallar Lucifer förstår vi vad det handlar om, satanister.

Att det var så ville bandet åtminstone låta påskina. Hur det verkligen låg till är en helt annan sak. Men det blev någon slags rockgenre under en kort period av det tidiga 70-talet, detta mest beroende på Black Sabbaths första album och ett antal hårdrockband som nu fallit glömska samt att vissa religiösa grupper genom sina påståenden om baklänges meddelanden på skivorna och vad det nu var drog sina strån till stacken. Numera är det dock ett tämligen pittoreskt inslag i rockhistorien.

Det finns genom historien ett flertal hårdrock och metalband som tagit det för genren passande namnet Dies Irae, men det här tyska bandet var först vad jag vet. De har givetvis i alla år jämförts med Black Sabbath. Våra tyska vänner har därför obönhörligen placerats i hårdrockfacket, vilket dock inte är en helt korrekt beskrivning. Jag vill nog hellre påstå att de musikaliskt borde få en plats nånstans i närheten av krautrockens hjältar.

Deras musik bygger visserligen nästan uteslutande på bluesrock och nästan varenda riff och ackord hade redan 1971 utforskats av de flesta andra. Men till skillnad från en del ger sig Dies Irae stundtals också ut i en del längre utsvävningar och experimentella försök att skapa något nytt.

Bland annat dyker den där psalmen upp på ett ställe, och här finns också ett antal längre solon som kanske inte direkt kan kallas nyskapande men ändå förvånar i det rent allmänt annars ganska torftiga musikklimatet. Jag kan inte påstå att tyska Dies Iraes enda album ärn klassiker i storlek med Black Sabbaths debutskiva. Den är möjligtvis ett lite udda inslag i skivsamlingen.

Nr: 60/2222