NIAGARA – AFIRE – 1973
Tredje och sista albumet från Klaus Weiss och Niagara bygger liksom de två första på trumbeats. Här trumbeats, kongas, bongotrummor, massor av andra slagverk och en ensam basgitarr. Det är effektfullt, suggestivt nästan hypnotiskt. Det är musik som når de mest primitiva nervändarna.
Den österrikiske trummisen Klaus Weiss hittade tveklöst en alldeles egen nisch i början av 70-talet. Idag skulle hans musik utan större diskussion hamnat i facket världsmusik, men på den tiden var den genren inte ”uppfunnen” ännu.
Första skivan innehöll bara två långa kompositioner med trummor, på andra skivan kortade han ner låtarna och introducerade dessutom både fuzzgitarr och blås, vilket i sin tur gjorde att Niagara placerades i utkanten av krautrocken.
På Afire, som blev Weiss sista med Niagara, gick han tillbaka till enbart slagverk och rytmer men behöll det kortare formatet. Detta kan jag tycka var ett bra grepp.
Afire känns intressantare och betydligt mer tillgänglig än Weiss första album, som nog är mer suggestivt och hypnotiskt än intressant lyssning.
Däremot är musiken minst lika fysiskt närvarande och påträngande. Afire påminner faktiskt lite om Santanas Soul Sacrifice, vilket gör skivan spännande att lyssna på även nu för tiden.
Nr: 208/2222
Tredje och sista albumet från Klaus Weiss och Niagara bygger liksom de två första på trumbeats. Här trumbeats, kongas, bongotrummor, massor av andra slagverk och en ensam basgitarr. Det är effektfullt, suggestivt nästan hypnotiskt. Det är musik som når de mest primitiva nervändarna.
Första skivan innehöll bara två långa kompositioner med trummor, på andra skivan kortade han ner låtarna och introducerade dessutom både fuzzgitarr och blås, vilket i sin tur gjorde att Niagara placerades i utkanten av krautrocken.
Afire känns intressantare och betydligt mer tillgänglig än Weiss första album, som nog är mer suggestivt och hypnotiskt än intressant lyssning.
Däremot är musiken minst lika fysiskt närvarande och påträngande. Afire påminner faktiskt lite om Santanas Soul Sacrifice, vilket gör skivan spännande att lyssna på även nu för tiden.
Nr: 208/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar