BOB DYLAN – DESIRE - 1976
Om nån skulle tvinga ur mig vilken Dylan-platta jag helst lyssnar på blir svaret Desire. Alltså inte nån av ”de stora”, Blonde On Blonde eller Blood On The Tracks.
Nej, det får bli Desire från 1976. Den är så bra. Det är en skiva jag tycker har allt, ett utopiskt paradis i Mocambique, spansk fandango, egyptiska gudar, riktigt starka protestsånger och ett dragspel. Det är precis som kritikerna brukar säga om den här skivan, den är en smältdegel.
Fantastisk lyssning som sätter igång fantasin och när man hör på historierna om Hurricane Carter, boxaren som blev oskyldigt dömd och om gangstern Joey, får den känslorna att svalla.
Dessutom finns här alldeles briljanta och sagolika One More Cup Of Coffee. Som en av de första dylanplattor jag lyssnade på ”på allvar” har Desire fått en särställning i min samling vilket kan ha påverkat mitt omdöme den här gången.
Blood On The Tracks, som var skivan före, är starkare både vad det gäller texter och musik. Men jämfört med mystiska, roliga, deprimerande, engagerande, kraftfulla, självsäkra Desire känns den svårmodig.
Har du tid, så sätt dig ner och lyssna på låtar som Hurricane, Black Diamond Bay, Romance in Durango och One More Cup Of Coffee och bara njut. Det tänker jag göra.
Nr: 112/2222
Om nån skulle tvinga ur mig vilken Dylan-platta jag helst lyssnar på blir svaret Desire. Alltså inte nån av ”de stora”, Blonde On Blonde eller Blood On The Tracks.
Fantastisk lyssning som sätter igång fantasin och när man hör på historierna om Hurricane Carter, boxaren som blev oskyldigt dömd och om gangstern Joey, får den känslorna att svalla.
Blood On The Tracks, som var skivan före, är starkare både vad det gäller texter och musik. Men jämfört med mystiska, roliga, deprimerande, engagerande, kraftfulla, självsäkra Desire känns den svårmodig.
Har du tid, så sätt dig ner och lyssna på låtar som Hurricane, Black Diamond Bay, Romance in Durango och One More Cup Of Coffee och bara njut. Det tänker jag göra.
Nr: 112/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar