SPARKS – GRATUTIOUS SAX & SENSELESS VIOLINS – 1994
Verkligen ett album av sin tid. Att Ron och Russell Mael inspirerats av 90-talets brittiska synthpop är ganska klar, Pet Shop Boys och Erasure. Det skulle med andra ord kunna vara en jobbig platta att lyssna på. Men så är det inte. Den stora skillnaden är att Sparks gör det med humor.
Märkligt nog, trots att jag egentligen inte alls gillar den synthiga dancepop Pet Shop Boys står för, tycker jag det är roligt att lyssna på Gratutious Sax & Senseless Violins.
Visst är de evigt upprepade dancebeatsen jobbiga att höra i längden, men bröderna Mael hittar ändå vägen till mitt musiklyssnarhjärta genom sina underfundiga humoristiska eller ironiska texter.
De där fräcka vändningarna och trixen i musiken som Sparks haft som kännetecken ända sedan de första skivorna i början av 70-talet, har naturligtvis också sin del i det. Möjligtvis kan man påstå att bröderna Mael på Gratutious på ett väldigt lyckat sätt förenar 90-talets dancepop med sitt unika 70-talssound.
Skivan kom ut när många trodde att sagan var över för Sparks. Det hade då gått flera år sedan första skivan och bröderna ägnade sig åt alla möjliga märkliga projekt. Utom att göra musik.
Kanske kan man hävda att det där uppehållet var nyttigt. Gratutious är ett inspirerat och kreativt album, men framför allt roligt att lyssna på.
Nr: 217/CD
Verkligen ett album av sin tid. Att Ron och Russell Mael inspirerats av 90-talets brittiska synthpop är ganska klar, Pet Shop Boys och Erasure. Det skulle med andra ord kunna vara en jobbig platta att lyssna på. Men så är det inte. Den stora skillnaden är att Sparks gör det med humor.
Visst är de evigt upprepade dancebeatsen jobbiga att höra i längden, men bröderna Mael hittar ändå vägen till mitt musiklyssnarhjärta genom sina underfundiga humoristiska eller ironiska texter.
Kanske kan man hävda att det där uppehållet var nyttigt. Gratutious är ett inspirerat och kreativt album, men framför allt roligt att lyssna på.
Nr: 217/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar