SILBERBART – 4 TIMES SOUND RACING – 1971
Det är inte bara den fula trädgårdstomten som är skum här. Det här är en mycket märklig LP, en synnerligen udda inspelning som krautrockkännare påstår är en av genrens mest intressanta album. En del påstår till och med att Silberbart kom så nära krautrockens själ det var möjligt.
Det kan vara så. Silberbart är en hårdför tremannagrupp, en powertrio som nånstans har samma råa inställning till musiken som till exempel tidiga Rush, helt kompromisslöst.
Man får ta det som bjuds, och gillar man det inte är det inte mer med det. I det sammanhanget påminner Silberbart mer mot stonerrockarna Kyuss eller Fu Manchu, men är dock musikaliskt betydligt mer varierade.
4 Times Sound Racing innehåller nämligen inga självklarheter alls. Silberbart går från tung brutal bluesrock som i första spåret Chub Chub Cherry, en i sammanhanget kort liten sak på bara dryga fyra minuter.
När man tror att man skaffat sig en uppfattning om musiken på skivan sväller andra spåret på skivan, Brain Brain, ut till ett sexton minuter långt inferno av ljudeffekter, skrik och gnisslande gitarrer. Den som har Guru Gurus första skiva i samlingen kommer förmodligen att känna igen sig här.
B-sidan innehåller två långa spår, tio minuter långa God, ett monotont stycke där gitarristens grovhuggna inställning gör musiken påfrestande men samtidigt suggestiv. Skivan avslutas med tolvminuterskaoset Head Tear Of The Drunken Sun, som visserligen börjar i traditionell rock, men jag inte kan beskriva på annat sätt än det jag just gjorde, kaos!
Efter att ha lyssnat igenom skivan ett antal gånger börjar jag bli övertygad om att Silberbart verkligen var krautrockens kärna, det kosmiska ägget, på spåren. 4 Times Times Sound Racing är en mycket udda LP i min samling, annorlunda jämfört även med andra krautrockalbum från samma tid.
Samtidigt som jag vill varna för skivan som synnerligen tålamodskrävande vill jag nånstans i detta kaos ändå rekommendera LP:n till dem som är på jakt efter krautrockens kosmiska innersta, Silberbart kan ha varit nära svaret. Men vad den mer än lovligt fula trädgårdstomten har med saken att göra vet bara Silberbart.
Nr: 151/2222
Det är inte bara den fula trädgårdstomten som är skum här. Det här är en mycket märklig LP, en synnerligen udda inspelning som krautrockkännare påstår är en av genrens mest intressanta album. En del påstår till och med att Silberbart kom så nära krautrockens själ det var möjligt.
Man får ta det som bjuds, och gillar man det inte är det inte mer med det. I det sammanhanget påminner Silberbart mer mot stonerrockarna Kyuss eller Fu Manchu, men är dock musikaliskt betydligt mer varierade.
När man tror att man skaffat sig en uppfattning om musiken på skivan sväller andra spåret på skivan, Brain Brain, ut till ett sexton minuter långt inferno av ljudeffekter, skrik och gnisslande gitarrer. Den som har Guru Gurus första skiva i samlingen kommer förmodligen att känna igen sig här.
B-sidan innehåller två långa spår, tio minuter långa God, ett monotont stycke där gitarristens grovhuggna inställning gör musiken påfrestande men samtidigt suggestiv. Skivan avslutas med tolvminuterskaoset Head Tear Of The Drunken Sun, som visserligen börjar i traditionell rock, men jag inte kan beskriva på annat sätt än det jag just gjorde, kaos!
Nr: 151/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar