ALLMAN BROTHERS BAND – BROTHERS & SISTERS – 1973
Gregg Allman har gått ur tiden, bara 69 år gammal. Jag kan inte låta detta bara passera. Gregg Allman, hans bror Duane och Allman Brothers var under många, många år mina stora hjältar.
Utan att glömma bort alla de soloalbum Gregg Allman gjort, alla senare album med Allman Brothers, publicerar jag därför en text om ett av mina favoritalbum, det första Gregg Allman gjorde utan brorsan Duane.
Jag inleder dock med en varning. Det här en helt okritisk hyllning till den bästa southern rock-platta som någonsin gjorts.
Det kanske verkar lite märkligt att tycka att Brothers & Sisters är den absolut bästa southern rock-LP som gjorts i en studio. Det är ju Allman Brothers första utan Duane Allman.
Men så är det. Det här är ett mästerverk. Gregg Allman kunde själv.
Till att börja med är skivomslaget vackert, storslaget och poetiskt. Det är det perfekta anslaget till detta album. För det är nämligen precis vad det handlar om.
En poetiskt impressionistisk och mycket vacker skiva, som dessutom är sparsam. Det finns bara sju låtar här. Men det är å andra sidan fullt tillräckligt. Dickey Betts hade den stora och synbarligen omöjliga uppgiften att ta över efter Duane Allman.
Men det här är förmodligen hans allra största ögonblick som gitarrist. Betts skrev fyra av låtarna, bland annat helt sagolika Jessica. En instrumentallåt som är ohygglig och den bästa Allman Brothers någonsin gjorde. Bara det improviserade mittenpartiet är enormt, fantastiskt och fullkomligt underbart. Hela låten andas glädje, optimism och romantik.
Ramblin´ Man, som också är Betts låt, hör till Allman Brothers stora stunder. Det är visserligen egentligen bara vanlig sketen countryrock, men så elegant gjort att det tar andan ur kroppen. För att inte tala om Wasted Words, bitter, elak och brutal, men fascinerande och sagolik.
Dickey Betts svavelosande gitarrspel, med ackord som svidande piskrapp, och de nästan apokalyptiska texterna får de här låtarna att bli som brinnande svetslågor. Pony Boy är dessutom den perfekta avslutningen på detta magnifika album.
När Duane Allman körde rakt ut i en vägkorsning på motorcykel och smällde med en lastbil 1971 trodde de flesta det var slut med Allman Brothers. Så var det inte. Gregg Allman höll brödernas flagga högt i nästan 50 år till. Själv blev han 69 år gammal.
Nr: 1252/2222
OBS! Denna text har publicerats tidigare.
Gregg Allman har gått ur tiden, bara 69 år gammal. Jag kan inte låta detta bara passera. Gregg Allman, hans bror Duane och Allman Brothers var under många, många år mina stora hjältar.
Utan att glömma bort alla de soloalbum Gregg Allman gjort, alla senare album med Allman Brothers, publicerar jag därför en text om ett av mina favoritalbum, det första Gregg Allman gjorde utan brorsan Duane.
Jag inleder dock med en varning. Det här en helt okritisk hyllning till den bästa southern rock-platta som någonsin gjorts.
Det kanske verkar lite märkligt att tycka att Brothers & Sisters är den absolut bästa southern rock-LP som gjorts i en studio. Det är ju Allman Brothers första utan Duane Allman.
Men så är det. Det här är ett mästerverk. Gregg Allman kunde själv.
Till att börja med är skivomslaget vackert, storslaget och poetiskt. Det är det perfekta anslaget till detta album. För det är nämligen precis vad det handlar om.
En poetiskt impressionistisk och mycket vacker skiva, som dessutom är sparsam. Det finns bara sju låtar här. Men det är å andra sidan fullt tillräckligt. Dickey Betts hade den stora och synbarligen omöjliga uppgiften att ta över efter Duane Allman.
Men det här är förmodligen hans allra största ögonblick som gitarrist. Betts skrev fyra av låtarna, bland annat helt sagolika Jessica. En instrumentallåt som är ohygglig och den bästa Allman Brothers någonsin gjorde. Bara det improviserade mittenpartiet är enormt, fantastiskt och fullkomligt underbart. Hela låten andas glädje, optimism och romantik.
Ramblin´ Man, som också är Betts låt, hör till Allman Brothers stora stunder. Det är visserligen egentligen bara vanlig sketen countryrock, men så elegant gjort att det tar andan ur kroppen. För att inte tala om Wasted Words, bitter, elak och brutal, men fascinerande och sagolik.
Dickey Betts svavelosande gitarrspel, med ackord som svidande piskrapp, och de nästan apokalyptiska texterna får de här låtarna att bli som brinnande svetslågor. Pony Boy är dessutom den perfekta avslutningen på detta magnifika album.
När Duane Allman körde rakt ut i en vägkorsning på motorcykel och smällde med en lastbil 1971 trodde de flesta det var slut med Allman Brothers. Så var det inte. Gregg Allman höll brödernas flagga högt i nästan 50 år till. Själv blev han 69 år gammal.
Nr: 1252/2222
OBS! Denna text har publicerats tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar