Ett lätt romantiskt skimmer

GRAEME EDGE BAND – PARADISE BALLROOM – 1977

Paradise Ballroom är en mycket trevlig liten popskiva, särskilt för gamla fans till Moody Blues, trummisen Graeme Edge på egen hand går nämligen inte långt utanför de ramarna. Men det är också en omväxlande och därför underhållande skiva.

Moody Blues under det sena 70-talet hör annars inte till mina favoriter. Jag tycker att bandet under den perioden blev lite för försiktiga. Paradise Ballroom går också den vägen och påminner till stora delar starkt om album som Long Distant Voyager och Seventh Sojourn, det finns ett anslag av ABBA-pop som på ett sätt kan ses som spännande samtidigt som det ger en känsla av mainstreampop.

Det mest spännande med Paradise Ballroom är dock inte alla likheter som går att hitta med Moody Blues. I stället är det bröderna Adrian och Paul Gurvitz medverkan som sätter färg på skivan. Adrian Gurvitz gitarrspel är så klart bländande och Pauls insats som sångare är oantastlig och påminner av någon anledning om Justin Hayward, vilket säkert inte är en tillfällighet.

På sin första skiva, Kick Off Your Muddy Boots, tog Graeme Edge ett långt steg tillbaka och lät andra ta hand om musiken. Lite så är det på detta album också, bröderna Gurvitz har en stor del av ansvaret, men den här gången känns det som att Graeme själv ville ha mer med inspelningen att göra.

Paradise Ballroom är oavsett vilket en omväxlande skiva där det ges prov på allt från struttig funk, ABBA-influenser och i andra änden något som skulle kunna definieras som discopop.
Mitt favoritspår är titelspåret Paradise Ballroom som har ett lätt romantiskt skimmer och låter väldigt mycket Moody Blues.

Nr: 247/2222