WHO – MY GENERATION – 1965
När man har facit skulle det vara lätt att hävda att My Generation var tidernas första punkalbum. Eller att Pete Townshend hade lika mycket självförtroende som Bob Dylan och gjorde sig, vare sig det var tänkt så eller inte, till talesperson för en hel ungdomsgeneration.
Man ska också ha i minne att My Generation var en av de första riktiga rockplattorna. 1965 lirade Beatles snäll merseybeatpop, Them bara påstod att de var arga och Stones vågade inte själva utan fuskade med bluescovers. De enda som var inne på samma spår så tidigt i rockens historia var förutom The Who Ray Davies och Kinks.
Men politiskt brännbara texter handlade det inte om så tidigt, inte ens för Kinks, som då inte hade släppt Dead End Street. Poplåtarna handlade nästan enbart om förlorad och olycklig tonårskärlek. Men så kom My Generation. P-p-p-people try to put us down...och så var upproret igång. Det är där vi ska placera The Whos första LP, My Generation.
Jag har en av de allra första brittiska pressningarna i min samling, vilket givetvis ger detta historiska rockalbum ett extra skimmer när jag lyssnar på det. Det var ren tur att jag kom över skivan, folk som äger detta album gör sig normalt inte av med det.
Jag var alldeles för ung 1965, men gissar att den här skivan retade upp en och annan på den tiden. My Generation är en sån där LP som ger mig rysningar att lyssna på.
Pete Townshend var inte blyg, låtarna är sylvassa, skrapiga och uppkäftiga. Att hela nio av de tolv låtarna var hans egna och det bara finns fyra covers på skivan är både ett tecken på mod och rebelliskt.
Oftast var det precis tvärtom 1965, det var covers på amerikanska pop- och soullåtar som gällde i England och Europa. Att valet sen föll på två James Browncovers kan möjligtvis diskuteras. The Who gör visserligen låtarna mycket personligt men de känns ändå lite felplacerade.
Men som sagt, när man har facit i hand är det lättare att reda ut sakerna. Roger Daltrey gillade James Brown, det är därför de låtarna är med.
Nr: 376/2222
När man har facit skulle det vara lätt att hävda att My Generation var tidernas första punkalbum. Eller att Pete Townshend hade lika mycket självförtroende som Bob Dylan och gjorde sig, vare sig det var tänkt så eller inte, till talesperson för en hel ungdomsgeneration.
Men politiskt brännbara texter handlade det inte om så tidigt, inte ens för Kinks, som då inte hade släppt Dead End Street. Poplåtarna handlade nästan enbart om förlorad och olycklig tonårskärlek. Men så kom My Generation. P-p-p-people try to put us down...och så var upproret igång. Det är där vi ska placera The Whos första LP, My Generation.
Pete Townshend var inte blyg, låtarna är sylvassa, skrapiga och uppkäftiga. Att hela nio av de tolv låtarna var hans egna och det bara finns fyra covers på skivan är både ett tecken på mod och rebelliskt.
Oftast var det precis tvärtom 1965, det var covers på amerikanska pop- och soullåtar som gällde i England och Europa. Att valet sen föll på två James Browncovers kan möjligtvis diskuteras. The Who gör visserligen låtarna mycket personligt men de känns ändå lite felplacerade.
Men som sagt, när man har facit i hand är det lättare att reda ut sakerna. Roger Daltrey gillade James Brown, det är därför de låtarna är med.
Nr: 376/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar