Oförskämt men kul

ELOY – SILENT CRIES AND MIGHTY ECHOES – 1979

Vi tar det med en gång. Sviten Astral Entrance på Eloys album Silent Cries and Mighty Echoes är inget annat än en fräck ripoff på Pink Floyds Shine On You Crazy Diamond. Så var detta konstaterat.

För Pink Floyd-fanatikerna är det nu tillåtet att rynka på näsan och fnysa föraktfullt. Det får de gärna göra. Pelle, min pinkfloydpolare och expert på området pinkfloydiska ljudeffekter, är inte glad åt den här skivan kan jag väl säga.

Jag kan också tycka att Eloy här gick över gränsen en gång för mycket. Men jag kan inte hjälpa det, jag gillar Silent Cries and Mighty Echoes ändå.

Givetvis inte för att det är bättre än originalet. Nej, bara för att det är kul och så våldsamt oförskämt.

Eloy är som alla tyska krautrockband oerhört seriöst men gör det på något sätt med glimten i ögat, som gör att man förlåter dem. Frank Bornemann visste nog precis vad han gjorde. Och vilken effekt det skulle få.

Eloy kommer knappast in i de riktiga finrummen i krautrockens värld. Men Silent Cries and Mighty Echoes anses av diverse kännare, särskilt i Tyskland, vara ett av Eloys bästa album. Jag håller med.

Att lyssna på den här skivan är en resa mellan vindlande melodislingor, långa synthpassager som för tankarna direkt till Wish You Were Here (he, he) och blixtrande gitarrsolon. För säga vad man vill om Eloy. Det må vara hänt att de plankar. Men de kan sin sak och de gör det bra.

Nr: 1476/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.