JEFFERSON AIRPLANE – TAKES OFF – 1966
Möjligtvis är det här en LP man måste öva sig på några gånger innan den går att uppskatta. Jefferson Airplanes debutplatta är inte helt enkel att komma överens med. Men jag har tränat..och har till slut kommit fram till att jag gillar den här skivan.
Först ska jag säga att det här var en revolutionerande skiva för sin tid. Det är en av de första erkända psykedeliska rockskivorna någonsin*...utan att egentligen vara särskilt psykedelisk.
Ska man vara ärlig handlar det egentligen bara om amerikansk västkustrock i samma anda som Buffalo Springfield och Byrds. Lite country med andra ord...och möjligtvis Grass Roots och andra såna där ganska trevliga kaliforniska popband från den tiden.
Ser man lite mindre grumligt på den här skivan innehåller den en rad ganska normala poplåtar och några bluescovers. Förutom en sak. Det här är den första riktigt mörka skivan.
Domedagsmörk rent av...utan att jag kan förklara varför... Men den har ett dyster anslag som lägger sig som en tung filt över musiken. Kanske hänger det på Jack Casadys basspel...jag vet inte.
Men det är samma sound Doors något år senare tog fasta på och förädlade och blev gigantiskt stora på...medan Jefferson Airplane rökte på.
Det här är den första Airplane-LP där Signe Anderson är med. Och den sista också. Till skivan efter, Surrealistic Pillow var hon ersatt av Grace Slick.
Lite underligt att hon hoppade av bandet så tidigt. Hon har ju en alldeles lysande sångröst. Inte lika indränkt i LSD som Grace Slick kanske, men karaktäristisk.
Nåja, Signe sjunger bara på ett par spår, bland annat min favorit, bluescovern Chauffeur Blues. Hon sjunger förresten på Tobacco Road också, som däremot inte hör till de låtar jag gillar bäst.
Nr: 450/2222
* I konkurrens med Roky Erikson och 13 th Floor Elevator.
Möjligtvis är det här en LP man måste öva sig på några gånger innan den går att uppskatta. Jefferson Airplanes debutplatta är inte helt enkel att komma överens med. Men jag har tränat..och har till slut kommit fram till att jag gillar den här skivan.
Ska man vara ärlig handlar det egentligen bara om amerikansk västkustrock i samma anda som Buffalo Springfield och Byrds. Lite country med andra ord...och möjligtvis Grass Roots och andra såna där ganska trevliga kaliforniska popband från den tiden.
Ser man lite mindre grumligt på den här skivan innehåller den en rad ganska normala poplåtar och några bluescovers. Förutom en sak. Det här är den första riktigt mörka skivan.
Domedagsmörk rent av...utan att jag kan förklara varför... Men den har ett dyster anslag som lägger sig som en tung filt över musiken. Kanske hänger det på Jack Casadys basspel...jag vet inte.
Men det är samma sound Doors något år senare tog fasta på och förädlade och blev gigantiskt stora på...medan Jefferson Airplane rökte på.
Lite underligt att hon hoppade av bandet så tidigt. Hon har ju en alldeles lysande sångröst. Inte lika indränkt i LSD som Grace Slick kanske, men karaktäristisk.
Nåja, Signe sjunger bara på ett par spår, bland annat min favorit, bluescovern Chauffeur Blues. Hon sjunger förresten på Tobacco Road också, som däremot inte hör till de låtar jag gillar bäst.
Nr: 450/2222
* I konkurrens med Roky Erikson och 13 th Floor Elevator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar