GOOD RATS – GREAT AMERICAN MUSIC – 1981
Det här är Grrreat! Good Rats är ett alldeles lysande rockband på gränsen mellan hårdrock och artrock. Det är lite småknepigt och trixigt, men det funkar alldeles förbannat bra.
Great American Music, som blev Good Rats sista riktiga album, innan de hängde upp gitarrerna på väggen*, är en rejält kul platta med drag. Det svänger...åt alla möjliga håll.
Good Rats nöjde sig nämligen inte med att snegla på 80-talets ganska likriktade hårdrocksscen. Här finns inslag både från Aerosmith, ZZ Top, pudelrock som Europe, Poison och Motley Crue, men också ganska kraftiga stänk som påminner om allt från Queen och Sparks till Cockney Rebels totala oberäknerlighet.
Det är kul. Och så gillar jag sångaren Peppi Marchellos som har en härlig arrogans och fräckhet i sin röst som är svår att stå emot.
Great American Music anses dock inte vara något av Good Rats starkare album, vilket jag håller med om.
I jämförelse med gruppens 70-talare är detta en ganska blek sak. Men den är ändå tillräckligt bra för att bli spelad flera gånger i rad.
Good Rats fick, som så många andra, aldrig något större erkännande internationellt. Som störst var de på sin hemmaplan, Long Island i USA.
Där har de blivit något av ett kultband, särskilt efter att Good Rats på senare år återförenats för en rad spelningar. Deras LP-skivor är i USA tydligen ganska eftertraktade. På vår sida Atlanten kan man däremot få dem ganska billigt.
LP:n har säkert också ett visst intresse bland Kiss-fansen (om det nu finns såna på riktigt). Gitarristen Bruce Kulick, som var ny i Good Rats inför inspelningen av skivan, hamnade senare under 80-tralet i Kiss.
Nr: 719/2222
* Givetvis har de efter det gjort comeback i ett par omgångar.
Det här är Grrreat! Good Rats är ett alldeles lysande rockband på gränsen mellan hårdrock och artrock. Det är lite småknepigt och trixigt, men det funkar alldeles förbannat bra.
Good Rats nöjde sig nämligen inte med att snegla på 80-talets ganska likriktade hårdrocksscen. Här finns inslag både från Aerosmith, ZZ Top, pudelrock som Europe, Poison och Motley Crue, men också ganska kraftiga stänk som påminner om allt från Queen och Sparks till Cockney Rebels totala oberäknerlighet.
Det är kul. Och så gillar jag sångaren Peppi Marchellos som har en härlig arrogans och fräckhet i sin röst som är svår att stå emot.
I jämförelse med gruppens 70-talare är detta en ganska blek sak. Men den är ändå tillräckligt bra för att bli spelad flera gånger i rad.
Good Rats fick, som så många andra, aldrig något större erkännande internationellt. Som störst var de på sin hemmaplan, Long Island i USA.
Där har de blivit något av ett kultband, särskilt efter att Good Rats på senare år återförenats för en rad spelningar. Deras LP-skivor är i USA tydligen ganska eftertraktade. På vår sida Atlanten kan man däremot få dem ganska billigt.
LP:n har säkert också ett visst intresse bland Kiss-fansen (om det nu finns såna på riktigt). Gitarristen Bruce Kulick, som var ny i Good Rats inför inspelningen av skivan, hamnade senare under 80-tralet i Kiss.
Nr: 719/2222
* Givetvis har de efter det gjort comeback i ett par omgångar.
Jag har flera skivor med dem, men den där har jag banne mig aldrig ens sett! Kan inte vara vanlig i Sverige.
SvaraRaderaDet tror jag inte. Där jag köpte den fanns det två. Men det kan ju har varit en tillfällighet.
RaderaDäremot tycker jag deras tidiga plattor är svåra att få tag på.