NEIL YOUNG – ZUMA – 1975
Jag tvivlar på Neil Young när han påstår om aztekerna att: ”hate was just a legend/And war was never known”. Men å andra sidan kan man ju alltid hävda hans konstnärliga frihet att dikta ihop precis vad som helst...
Jag tvivlar dock inte ett dugg på Cortez The Killer, Neil Youngs lätt drömska azteka-epos, där man hittar textraden.
Den låten ihop med Led Zeppelinska (!) Drive Back är Zumas bästa spår. Ahhh (tänk dig här ungefär samma stön som när Homer Simpson tänker på donuts)...Drive Back...vilket lysande gitarrspel, blixtrande och smutsigt rått.
Om det bara handlat om de två låtarna skulle jag nog räknat Zuma som ett av min samlings starkaste album. Men där platsar den inte riktig, trots att den hyllats av nästan varenda recensent som någonsin hört den, både proffstyckare och bloggare.
Zuma är något överskattad. Trots stämpeln ”prototypen för alla senare Neil Young-skivor”, och med viss rätt även kan sägas vara legendarisk.
Men på Zuma får man precis det man förväntar sig; några snygga akustiska ballader och ett knippe lite tuffare elektriska saker...där flertalet egentligen är lite halvsega.
Och Neil Youngs röst som inte hör till rockvärldens mest kraftfulla.
Det är trots det ett fantastiskt album att lyssna på, det medger jag. Det är en lättillgänglig Neil Young-skiva, kommersiell om man så vill, även om Crazy Horse aldrig någonsin kan kallas ”polerade”.
Men i jämförelse med föregångaren, nattsvarta Tonight´s The Night, var säkert det här en LP som tilltalade fler.
Nr: 1735/2222
Jag tvivlar på Neil Young när han påstår om aztekerna att: ”hate was just a legend/And war was never known”. Men å andra sidan kan man ju alltid hävda hans konstnärliga frihet att dikta ihop precis vad som helst...
Jag tvivlar dock inte ett dugg på Cortez The Killer, Neil Youngs lätt drömska azteka-epos, där man hittar textraden.
Om det bara handlat om de två låtarna skulle jag nog räknat Zuma som ett av min samlings starkaste album. Men där platsar den inte riktig, trots att den hyllats av nästan varenda recensent som någonsin hört den, både proffstyckare och bloggare.
Zuma är något överskattad. Trots stämpeln ”prototypen för alla senare Neil Young-skivor”, och med viss rätt även kan sägas vara legendarisk.
Och Neil Youngs röst som inte hör till rockvärldens mest kraftfulla.
Det är trots det ett fantastiskt album att lyssna på, det medger jag. Det är en lättillgänglig Neil Young-skiva, kommersiell om man så vill, även om Crazy Horse aldrig någonsin kan kallas ”polerade”.
Men i jämförelse med föregångaren, nattsvarta Tonight´s The Night, var säkert det här en LP som tilltalade fler.
Nr: 1735/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar