Det här blir den sista recension av ett nytt CD-släpp. I framtiden kommer jag enbart att recensera ny musik som släpps på vinyl. Men det blir en snygg CD-avslutning...
DORENA – NUET – 2013
En skiva inspelad i Nacksvings studio i Göteborg går ju inte att låta bli, eller hur? Dorena är ett för mig helt nytt göteborgsband, de uttrycker dock inget samband med de gamla afghanpälsade proggarna. Var sak har sin tid.
Dorena lever i nuet...även om detta är gruppens tredje album. Den här skivan släpptes så sent som den 12 mars i år.
Jag gillar den här plattan. Jag gillar Dorenas image och svala attityd. Det gör absolut inget att detta är en nästan helt instrumental skiva. Jag gillar den ändå.
Om den här plattan dykt upp på vinyl hade jag övervägt att skaffa den. Då hade den hamnat i samma hylla där jag samlat lätt progressiv nytänkande musik.
Jag tänker då närmast på Daniel Lanois luftiga och atmosfäriska musik (men utan steel-gitarr). Dorenas musik är avkopplande och eftertänksam, så jag tänker också på den revolutionerande indipoptjejen Sheila Chandra, Mike Shrieve och annan new age-musik, där jag ser samma lätt frånvarande attityd, som i själva verket är ett extremt närvarande.
Jag misstänker att Dorenas album Nuet förmodligen aldrig kommer att dyka upp på några topplistor. Deras musik kommer bara att spelas av de modigaste radiokanalerna (vilka det nu skulle kunna vara...).
Med detta vill jag ha sagt att Dorena inte är lättsmält mainstream. Vilket är förbannat skönt att konstatera. Jag påstår inte att Dorena har svaret till framtiden. Men jag gillar deras mod att ge ut så här relativt svårsmält musik, skapad i rockmusikens förvirrade efterdyningar.
Dessutom verkar de vara bra musiker och produktionen känns tämligen försiktig och sparsmakad. Det tjänar Nuet på. Jag har en känsla av att jag skulle uppskatta att se Dorena live.
DORENA – NUET – 2013
En skiva inspelad i Nacksvings studio i Göteborg går ju inte att låta bli, eller hur? Dorena är ett för mig helt nytt göteborgsband, de uttrycker dock inget samband med de gamla afghanpälsade proggarna. Var sak har sin tid.
Dorena lever i nuet...även om detta är gruppens tredje album. Den här skivan släpptes så sent som den 12 mars i år.
Om den här plattan dykt upp på vinyl hade jag övervägt att skaffa den. Då hade den hamnat i samma hylla där jag samlat lätt progressiv nytänkande musik.
Jag tänker då närmast på Daniel Lanois luftiga och atmosfäriska musik (men utan steel-gitarr). Dorenas musik är avkopplande och eftertänksam, så jag tänker också på den revolutionerande indipoptjejen Sheila Chandra, Mike Shrieve och annan new age-musik, där jag ser samma lätt frånvarande attityd, som i själva verket är ett extremt närvarande.
Med detta vill jag ha sagt att Dorena inte är lättsmält mainstream. Vilket är förbannat skönt att konstatera. Jag påstår inte att Dorena har svaret till framtiden. Men jag gillar deras mod att ge ut så här relativt svårsmält musik, skapad i rockmusikens förvirrade efterdyningar.
Dessutom verkar de vara bra musiker och produktionen känns tämligen försiktig och sparsmakad. Det tjänar Nuet på. Jag har en känsla av att jag skulle uppskatta att se Dorena live.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar