RICK WAKEMAN – WHITE ROCK – 1976
Musiken på den här LP:n användes till en dokumentärfilm om OS-tävlingarna i Innsbruck 1976. Men man kan också se White Rock som ett av Wakemans många konceptalbum. Det håller den för, det här är ingen bakgrundsmusik.
Det är virtuosen och konstnären Rick Wakeman som skapar sin egen bild av vinter, sport, kamp, tävling (delvis...för nånstans mitt i dyker Montezumas Run upp...sanslöst rolig i sammanhanget, inspirerad av östeuropeisk folkmusik...men vad en gammal aztekisk kung och folkdans har med utförsåkning i Österrike att göra har jag aldrig räknat ut).
Men nu ska man kanske inte blanda ihop Rick Wakeman för mycket med sport, eller tvärtom - idrottsmän/kvinnor med Rick Wakeman...(och här var jag ett tag inne på tanken att raljera lite om idrottsfolkets bristande intresse för kultur...och att troligen inte särskilt många av dem har koll på Rick Wakeman...eller för den delen var Vinter-OS gick 1976...eller i vilket land Innsbruck ligger...och så vidare...men det låter jag bli eftersom det vore att kasta sten i glashus då jag själv är något av atlet...som bowlingspelare i seriesystemets lägsta division...).
White Rock är oavsett det ännu en briljant LP av Wakeman. Den skiljer sig dock en hel del från hans tidigare storverk på 70-talet (The Myths And Legends Of King Arthur, No Earthly Connection och så vidare...).
På flera av dem använde han sig av stora orkestrar och överdådiga arrangemang. White Rock är något helt annat.
Här handlar det egentligen bara om Wakeman, hans keyboards och ett sparsamt trumkomp. Det är ett ovanlig naket Wakeman-album, som dessutom är helt instrumentalt.
The Loser är en av skivans höjdpunkter, inte minst för att Wakeman – som en av få – åtminstone tänkte lite på dem som inte vann några medaljer.
Nr: 278/2222
Musiken på den här LP:n användes till en dokumentärfilm om OS-tävlingarna i Innsbruck 1976. Men man kan också se White Rock som ett av Wakemans många konceptalbum. Det håller den för, det här är ingen bakgrundsmusik.
Det är virtuosen och konstnären Rick Wakeman som skapar sin egen bild av vinter, sport, kamp, tävling (delvis...för nånstans mitt i dyker Montezumas Run upp...sanslöst rolig i sammanhanget, inspirerad av östeuropeisk folkmusik...men vad en gammal aztekisk kung och folkdans har med utförsåkning i Österrike att göra har jag aldrig räknat ut).
På flera av dem använde han sig av stora orkestrar och överdådiga arrangemang. White Rock är något helt annat.
Här handlar det egentligen bara om Wakeman, hans keyboards och ett sparsamt trumkomp. Det är ett ovanlig naket Wakeman-album, som dessutom är helt instrumentalt.
The Loser är en av skivans höjdpunkter, inte minst för att Wakeman – som en av få – åtminstone tänkte lite på dem som inte vann några medaljer.
Nr: 278/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar