”Det är bara hemskt”

LOU REED – METAL MACHINE MUSIC – 1975

”Spela den allra värsta skivan du har”, säger Ville åtta och ett halvt, som är och hälsar på. Jag skrattar och berättar att jag har en skiva som är så hemsk att ingen människa klarar av att lyssna på den i mer än fem minuter.

Ville blir jättenyfiken och himlar med ögonen när jag börjar spela skivan. Sen blundar han och håller för öronen. Men i stället för att be mig stänga av vill han att jag flyttar fram nålen på skivspelaren, inte en gång utan flera. ”Vill bara kolla”, säger han.

När jag frågar om jag ska vända på skivan, säger Ville nej. ”Det behövs inte. Det är inte musik. Det är bara hemskt”.

Ville är en smart kille. Metal Machine Music är inte en skiva - en dubbel dessutom - man kan lyssna på. Det är en skiva man kan äga, en skiva att ha upphängd på väggen, en kultskiva.

Metal Machine Music ska inte spelas. Har man hört de första fem minuterna har man hört precis allt man behöver. Gitarrgnissel, metalliska oljud. Olidligt och en fysisk plåga.

Har du någon gång hört plåt pressas samman på en skrot, tryckt en elvisp på full effekt mot ett metallkärl eller hört när värmepannan i källaren hoppar igång, då har du hört Metal Machine Music. Att skivan är uppdelad i fyra delar; 1,2,3,4 är bara en formsak.

Inte ens Lou Reed var särskilt stolt över Metal Machine Music. Jag har för mig att den kom till som protest mot att han var tvungen att fullfölja ett skivkontrakt.

Idag finns tydligen ett antal obskyra rockband som påstår att de inspirerats av Lou Reeds gnisselskiva. Det behöver nödvändigtvis inte vara sant. De kan lika gärna fått sina idéer efter att ha lyssnat på en slirande fläktrem eller hört glaskrossen på en sortergård.

Särskilt nyskapande var inte heller Metal Machine Music. De där oljuden hade prövats och använts långt innan dess. Däremot inte lika länge. Jag påstår att Metal Machine Music inte har något med musik att göra. Ville är en smart kille. Ikväll ska han åka hem till Skåne.

Nr: 1014/2222