PATTO – PATTO – 1970
Det är inte alltid gamla bortglömda skivor, som nu för tiden blivit dyra och svårfångade rariteter, verkligen är så bra som priset säger. Patto är ett undantag. Det är en lysande jazzrock- och hårdrockplatta. Men musiken tar tid på sig.
Jag gick igenom tre faser med Pattos gula klassiker innan storheten infann sig. Från ”ingenting särskilt” via ”Okej, nu fattar jag” till ”alldeles förbannat bra” och den blev en sån där LP jag en period bara var tvungen att lyssna på.
Numera blir det mera sällan, men de tillfällen den ändå hamnar på skivtallriken brukar jag aldrig nöja mej med att spela den bara en futtig gång. Den har blivit lite som Zappas Hot Rats, som Patto stundtals (men absolut inte hela tiden) nog kan jämföras med.
Den har samma lätt introverta uttryck, som att Mike Patto och hans kollegor inte brydde sig ett dugg om vad folk tyckte, de spelade vad som själva föll dem in, vilket givetvis är så det borde vara...men inte är...det handlar ju om att sälja skivor...även i början av 70-talet.
Jämförelsen med Hot Rats säger egentligen inte säger särskilt mycket, bara att en likhet finns, tänker närmast på Money Bag. Det är där Pattos gula LP landar, men definitivt inte där den lyfter. Det gör skivan redan i inledningen med bluesiga The Man och tunga och råa Hold Me Back.
Men Mike Patto stannar inte där på något sätt. Bandets jazzinfluenser blir allt tydligare ju fler låtar man hör...och till slut sitter man där och har Christine Frka (hon på omslagsbilden på Hot Rats) i tankarna.
Men på vägen hittar jag jämförelser med allt från John McLaughlin attackjazz till taktfast, headbangande, fotstampande hård rock.
Pattos debutskiva uppskattades inte särskilt mycket på sin tid, storheten upptäcktes långt senare. Men då var inte Mike Patto i livet längre, han dog i strupcancer i slutet av 70-talet. Bandet hann med att ge ut tre album.
Nr: 1453/2222
Det är inte alltid gamla bortglömda skivor, som nu för tiden blivit dyra och svårfångade rariteter, verkligen är så bra som priset säger. Patto är ett undantag. Det är en lysande jazzrock- och hårdrockplatta. Men musiken tar tid på sig.
Numera blir det mera sällan, men de tillfällen den ändå hamnar på skivtallriken brukar jag aldrig nöja mej med att spela den bara en futtig gång. Den har blivit lite som Zappas Hot Rats, som Patto stundtals (men absolut inte hela tiden) nog kan jämföras med.
Jämförelsen med Hot Rats säger egentligen inte säger särskilt mycket, bara att en likhet finns, tänker närmast på Money Bag. Det är där Pattos gula LP landar, men definitivt inte där den lyfter. Det gör skivan redan i inledningen med bluesiga The Man och tunga och råa Hold Me Back.
Men på vägen hittar jag jämförelser med allt från John McLaughlin attackjazz till taktfast, headbangande, fotstampande hård rock.
Pattos debutskiva uppskattades inte särskilt mycket på sin tid, storheten upptäcktes långt senare. Men då var inte Mike Patto i livet längre, han dog i strupcancer i slutet av 70-talet. Bandet hann med att ge ut tre album.
Nr: 1453/2222
Patto´s andra album "Hold Your Fire" är minst lika bra! :) Kanonlåtar som "You, You Point Your Finger" och "Magic Door" med flera! Mike Patto gick senare med i Spooky Tooth. Han sjöng även i bandet "Boxer" , med bland andra Tim Bogert och Chris Stainton.
SvaraRaderaJag har hört talas om den där andra skivan...men har inte lyckats få tag i den ännu. Den står på listan...
Radera