MIKE OLDFIELD – TUBULAR BELLS – 1973
Tubular Bells är Mike Oldfields officiella mästerverk. Det tycker Mike Oldfield också. Så mycket att han på 90-talet kände sig tvingad att ge ut ett antal variationer och omarbetningar av den. Tubular Bells var hans första skiva, den kom 1973.
För min del är den inte lika självklar. Låt oss säga att jag tycker den är intressant. Och något helt annat än allt annat som gavs ut i början av 70-talet. Tubular Bells är en enda lång komposition på två LP-sidor.
Men stopp nu. Det går inte alls att jämföra den med Jethro Tulls Thick as a Brick, om nu någon tror det. Det här är för det första knappast progressiv rock, som jag ser det, kanske är det folkrock.
Dessutom är den helt instrumental, förutom ett kort stycke på förstasidan och en mindre del på b-sidan, där Oldfield growlar och ylar som en varg. Jäpp!
Inte heller är det ambient musik, som Jean Michel Jarre eller Brian Eno. Oldfield använder visserligen synthar och keyboards, men spelar hela 28 instrument (tror jag), allt från gitarr till klockspel och...Tubular Bells (vad det nu är).
Ett problem är att jag inte vet vad jag ska ha skivan till. Den är svårlyssnad och går inte att ha på i bakgrunden. Det händer alldeles för mycket.
Mike Oldfield måste ha varit oerhört kreativ när han gjorde inspelningen, för här finns allt från folkmusik till hårdrock och jazz.
Jag kan förstå att både han och fansen tycker detta är hans mästerverk. Samtidigt är den svår att lyssna till helt och hållet. För det gäller att hänga med hela tiden i Mike Oldfields vindlande tankar och melodislingor.
Nr: xxx/2222 (utrensad ur samlingen när jag skaffade boxen Mike Oldfield Boxed)
Tubular Bells är Mike Oldfields officiella mästerverk. Det tycker Mike Oldfield också. Så mycket att han på 90-talet kände sig tvingad att ge ut ett antal variationer och omarbetningar av den. Tubular Bells var hans första skiva, den kom 1973.
Men stopp nu. Det går inte alls att jämföra den med Jethro Tulls Thick as a Brick, om nu någon tror det. Det här är för det första knappast progressiv rock, som jag ser det, kanske är det folkrock.
Dessutom är den helt instrumental, förutom ett kort stycke på förstasidan och en mindre del på b-sidan, där Oldfield growlar och ylar som en varg. Jäpp!
Ett problem är att jag inte vet vad jag ska ha skivan till. Den är svårlyssnad och går inte att ha på i bakgrunden. Det händer alldeles för mycket.
Mike Oldfield måste ha varit oerhört kreativ när han gjorde inspelningen, för här finns allt från folkmusik till hårdrock och jazz.
Jag kan förstå att både han och fansen tycker detta är hans mästerverk. Samtidigt är den svår att lyssna till helt och hållet. För det gäller att hänga med hela tiden i Mike Oldfields vindlande tankar och melodislingor.
Nr: xxx/2222 (utrensad ur samlingen när jag skaffade boxen Mike Oldfield Boxed)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar