ALLMAN BROTHERS – BROTHERS OF THE ROAD - 1981
Den här texten ska handla om Allman Brothers album Brothers of the Road. Men först måste jag förklara en sak. På 70-talet fanns inte att Allman Brothers, tidernas största och bästa southern rock-band, skulle lira pop. Det var lika otänkbart som att Lady Gaga skulle spelat in en rockabillyskiva.
Men jag undrar om det inte varit bättre om Allman Brothers gjort det i stället för att spela in Brothers of the Road.
För här lirar de pop. Vanlig 80-talspop.
När jag spelade plattan allra första gången fick jag kolla både etiketten och skivomslaget mer än en gång. Jag började nästan tro att man kanske gjort fel på skivfabriken och satt fel etikett på fel platta. För det lät mer som Carpenters eller Bobby Sherman (gud hjälpe oss alla), söt amerikansk pop, än Dickey Betts och Gregg Allman.
Jag kan väl omgående konstatera att den här skivan inte räknas som något av bandets storverk. De mest hängivna fansen tål knappt att Brothers of the Road nämns. Med all rätt. Det är bara ett samlarobjekt för dem som vill ha alla Allmans skivor.
Jag vet inte om de på något sätt ville anpassa sig, eller om de ville söka sig in på nya spår, utvecklas som det så fint heter. Eller så handlar det om ren ondska.
För det här är en rätt taskig popskiva dessutom. Carpenters hade gjort det bättre. Förstaspåret, Brothers of the Road, är en vanlig enkel popsång, nästan gospel. Det räcker inte att Dickey Betts slänger ett par av sina feta gitarrsolon. Det lyser ändå igenom.
Och så där fortsätter det i låt efter låt, efter låt efter låt. Troligen är det vanlig enkel idétorka. Efter den här plattan tog det nästan tio år innan Allman Brothers kom tillbaka.
Nr: 247/2222
Den här texten ska handla om Allman Brothers album Brothers of the Road. Men först måste jag förklara en sak. På 70-talet fanns inte att Allman Brothers, tidernas största och bästa southern rock-band, skulle lira pop. Det var lika otänkbart som att Lady Gaga skulle spelat in en rockabillyskiva.
När jag spelade plattan allra första gången fick jag kolla både etiketten och skivomslaget mer än en gång. Jag började nästan tro att man kanske gjort fel på skivfabriken och satt fel etikett på fel platta. För det lät mer som Carpenters eller Bobby Sherman (gud hjälpe oss alla), söt amerikansk pop, än Dickey Betts och Gregg Allman.
Jag vet inte om de på något sätt ville anpassa sig, eller om de ville söka sig in på nya spår, utvecklas som det så fint heter. Eller så handlar det om ren ondska.
För det här är en rätt taskig popskiva dessutom. Carpenters hade gjort det bättre. Förstaspåret, Brothers of the Road, är en vanlig enkel popsång, nästan gospel. Det räcker inte att Dickey Betts slänger ett par av sina feta gitarrsolon. Det lyser ändå igenom.
Och så där fortsätter det i låt efter låt, efter låt efter låt. Troligen är det vanlig enkel idétorka. Efter den här plattan tog det nästan tio år innan Allman Brothers kom tillbaka.
Nr: 247/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar