CURT JALMO – ÄNGEL MED KROSSADE HÖFTER - 1972
Om det inte vore för de tre sista spåren på Ängel med krossade höfter skulle man utan större ansträngning putta in Curt Jalmo i facket ”ambitiösa men bortglömda svenska rockpoeter”.
De ”normala” låtarna på LP:n går i samma anda som tidiga verk av Ola Magnell eller Anders F Rönnblom. Åtminstone funkar den jämförelsen om man ser till de kryptiska texterna.
När det gäller den musikaliska delen är dock Ängel med krossade höfter överlägsen. Till sin hjälp har Curt Jalmo nämligen bland andra gitarristerna Jukka Tolonen och Lasse Wellander, Arne Domnerus spelar altsax och i doakören hittar vi både Göran Fristorp och Clabbe af Geijerstam.
Detta bara som exempel, de är fler. Bara den laguppställningen är minst sagt uppseendeväckande eftersom Ängel med krossade höfter idag knappast brukar räknas upp då folk i allmänhet pratar om det svenska musikarvet från 70-talet.
Orsaken har jag inte en aning om, men Curt Jalmo verkar ha lyckats övertala Sonet Records att satsa ordentligt.
Det är dock inte de ”vanliga” låtarna och dem som medverkar som är skivans huvudnummer. Det är de tre avslutande styckena – skivans tre viktiga spår – vilket man kan sluta sig till eftersom det är de enda vars texter finns med på konvolutet, låtar som fått namn efter personer; Janis Joplin, Willie B Huff och Jim Morrison.
Det är här någonstans precis allt går överstyr. Här vänder Curt Jalmo, som i sin ungdom vann pris för sina dikter, på hela den musikaliska världen och ger sig med tre beatnikpoem ut i en surrealistisk värld fylld av vrålande getton av vindruvor, nedbrunna motell, flugor ensamhet och blues, en döende tandläkare med händerna fastbundna vid bilratten...
Här sjungs inga texter, här läser Curt fram dem med känsla och närvaro. Här nånstans stannar också världen att snurra och man blir alldeles tagen. Gick det att göra såna här inspelningar ens i mitten av 70-talet?
Nr: 1386/2222
Om det inte vore för de tre sista spåren på Ängel med krossade höfter skulle man utan större ansträngning putta in Curt Jalmo i facket ”ambitiösa men bortglömda svenska rockpoeter”.
Detta bara som exempel, de är fler. Bara den laguppställningen är minst sagt uppseendeväckande eftersom Ängel med krossade höfter idag knappast brukar räknas upp då folk i allmänhet pratar om det svenska musikarvet från 70-talet.
Orsaken har jag inte en aning om, men Curt Jalmo verkar ha lyckats övertala Sonet Records att satsa ordentligt.
Här sjungs inga texter, här läser Curt fram dem med känsla och närvaro. Här nånstans stannar också världen att snurra och man blir alldeles tagen. Gick det att göra såna här inspelningar ens i mitten av 70-talet?
Nr: 1386/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar