NEW YORK DOLLS – NEW YORK DOLLS – 1973
Tveklöst en av de farliga skivorna. Tillsammans med Sabbaths första en av de LP-skivor man inte vågade visa för föräldrarna. Sabbath bara för att de var onda, New York Dolls för att de var sminkade och bar kvinnokläder.
Kom ihåg att det var tidigt 70-tal och något helt annat än det är idag. Då var det i högsta grad suspekt. Bara några år tidigare hade en hel generation föräldrar exploderat när de såg Beatles frisyrer som med dagens mått mätt var synnerligen välklippta.
Sen var nog David Johansens fräcka uppsyn också något som kunde reta upp en hel föräldrageneration. Att han var lik Mick Jagger gick inte att ta fel på.
Och där hade Rolling Stones pr-maskin lyckats trummat ut budskapet att Stones var farliga, rent av onda. Alltså var David Johansen det också.
Ryktet om Johnny Thunders hade också nått fram. Men det var så läskigt att det vågade man knappt prata om.
New York Dolls blev naturligtvis föregångare för en hel generation rockmusiker. Utan dem kan man fråga sig om Kiss stylister någonsin vågat tänka tanken, eller om punkens kläd- och musikstil tagit den väg den gjorde. New York Dolls var givetvis stylade dem också. Men de gjorde det före alla andra.
Att 80-talets glamrockband, som Motley Crue, Poison och Guns´N´Roses, hade sina förebilder i Dolls var tveklöst.
För New York Dolls gick det egentligen aldrig särskilt bra. De var helt enkelt alldeles för långt före sin tid och fick aldrig själva uppleva bandets storhetsperiod. Den kom flera år efter gruppen splittrats.
Musikaliskt finns det inte mycket samtida att jämföra med. Dolls hämtade sin musik från New Yorks sleazy undergroundscen där Velvet Underground och Lou Reed höll hov. De letade inspiration i blues och rock and roll. Och att Rolling Stones hade något med saken att göra var också ganska givet.
På något sätt fick de ihop en musikstil som blev både säregen och naturligt råbarkad, asfaltsdoftande gitarriff direkt från bakgatornas slum och misär (om det verkligen var så vet jag inte, men det kändes i alla fall så).
New York Dolls första LP är en rockklassiker. Personality Crisis så ohyggligt fräck. Frankenstein så makalöst överskattad. Trash och Bad Girl var punk långt innan Sex Pisols tänkt tanken.
Nr: 858/2222
Tveklöst en av de farliga skivorna. Tillsammans med Sabbaths första en av de LP-skivor man inte vågade visa för föräldrarna. Sabbath bara för att de var onda, New York Dolls för att de var sminkade och bar kvinnokläder.
Och där hade Rolling Stones pr-maskin lyckats trummat ut budskapet att Stones var farliga, rent av onda. Alltså var David Johansen det också.
Ryktet om Johnny Thunders hade också nått fram. Men det var så läskigt att det vågade man knappt prata om.
New York Dolls blev naturligtvis föregångare för en hel generation rockmusiker. Utan dem kan man fråga sig om Kiss stylister någonsin vågat tänka tanken, eller om punkens kläd- och musikstil tagit den väg den gjorde. New York Dolls var givetvis stylade dem också. Men de gjorde det före alla andra.
Att 80-talets glamrockband, som Motley Crue, Poison och Guns´N´Roses, hade sina förebilder i Dolls var tveklöst.
För New York Dolls gick det egentligen aldrig särskilt bra. De var helt enkelt alldeles för långt före sin tid och fick aldrig själva uppleva bandets storhetsperiod. Den kom flera år efter gruppen splittrats.
New York Dolls första LP är en rockklassiker. Personality Crisis så ohyggligt fräck. Frankenstein så makalöst överskattad. Trash och Bad Girl var punk långt innan Sex Pisols tänkt tanken.
Nr: 858/2222
New York Dolls var väl egentligen - musikaliskt sett - ett ganska traditionellt rock'n'roll-band. De hade vuxit upp med 50-talsrock, rhythm & blues, det tidiga 60-talets Brill Building-pop och det senare 60-talets british invasion-inspirerade garageband. Det var väl ungefär dessa influenser som låg till grund för New York Dolls musik. Nämnda influenser kombinerades dock med ett slags punkattityd som möjligen berodde på att nödvändigheten gjorts till dygd ("vi kan inte spela bättre än så här, så vi får anpassa vår attityd efter vår förmåga").
SvaraRaderaRent musikaliskt var alltså New York Dolls väldigt lika ett annat New York-band som slog igenom ett par år senare, nämligen Ramones. Influenserna och attityden var i stort sett identiska. Skillnaden var att N.Y.D. hakade på glamrock-trenden och drev den till sin spets med kvinnokläderna, medan Ramones image istället byggde på ett slags punk-estetik.
Enligt min åsikt behöver man inte fördjupa sig i det där med sminket, kvinnokläderna och bandets påstådda "farlighet". New York Dolls var, oavsett deras image, ett utmärkt band om man gillar ruffig, punkig rock'n'roll. Man kan se dem som den felande länken mellan 60-talets amerikanska garage- och "frat rock"-band och den tidiga punken.