ROLLING STONES – UNDERCOVER – 1983
Undercover är så nära självparodi Rolling Stones någonsin varit. Det är för mycket av allt. För mycket stötande sexistiska texter, för mycket elektronik och synthar, och så 80-talsproducerat att det blir jobbigt att lyssna på.
Skivomslaget i sig är utmanande. Men lägg dessutom till ett antal videos i samma bad-boy-anda, som på sin tid uppfattade som så sexistiska och stötande att de förbjöds av flera tv-kanaler runt om i världen. Detta var dock helt i sin ordning och lär ha uppskattats av både Rolling Stones och fansen.
Självklart går det ändå att lyssna på den här LP:n idag med ganska stor behållning. Det var sällan Mick Jagger släppte ifrån sig dåliga låtar. Det gör han inte på Undercover heller, även om skivan knappast befäste Rolling Stones som världens då största levande rockdinosaurie. Ingen av låtarna lär gå till rockhistorien.
Först och främst handlar det om funk och allmän huliganism, där högtalarna stöter ut giftgröna funkriff, sega kulor som fastnar på väggar, fönster och kletar sig fast i textilier. De fräna texterna och låtarna ställs på rad, men knäar betänkligt av allt för mycket stråkar, blås och fläskiga synthar.
Med viss tvekan går soundet på Undercover att jämföra med det Jagger åstadkom på sina soloalbum Primitive Cool och She´s The Boss.
Det är synd, för låtar som Undercover Of The Night, She Was Hot och inte minst fräcka Too Much Blood förtjänar bättre än så.
Min favorit är med viss tvekan hånfulla och suggestiva Too Much Blood, även om jag där blir osäker på om det verkligen är Keith Richards som spelar gitarr. Det låter mer som David Byrne i Talking Heads.
Nr: 415/2222
Undercover är så nära självparodi Rolling Stones någonsin varit. Det är för mycket av allt. För mycket stötande sexistiska texter, för mycket elektronik och synthar, och så 80-talsproducerat att det blir jobbigt att lyssna på.
Självklart går det ändå att lyssna på den här LP:n idag med ganska stor behållning. Det var sällan Mick Jagger släppte ifrån sig dåliga låtar. Det gör han inte på Undercover heller, även om skivan knappast befäste Rolling Stones som världens då största levande rockdinosaurie. Ingen av låtarna lär gå till rockhistorien.
Det är synd, för låtar som Undercover Of The Night, She Was Hot och inte minst fräcka Too Much Blood förtjänar bättre än så.
Min favorit är med viss tvekan hånfulla och suggestiva Too Much Blood, även om jag där blir osäker på om det verkligen är Keith Richards som spelar gitarr. Det låter mer som David Byrne i Talking Heads.
Nr: 415/2222
Det var just den skivan som fick mig intresserad avt Rolling stones, vi var många som diggade Undercover Of The Night låten , och nu lyssnar jag på gruppens äldre låtar. den var helt rätt i tiden , jag var en punkare som sprang på disco och den spelades ofta
SvaraRaderaJo, den här skivan är mycket bättre än sitt rykte!
Radera