Det enklaste blir genialt

BLACK SABBATH – PARANOID – 1970

Antar att Paranoid kan vara rätt tråkig för folk som gillar riktigt tung hård rock. Men det är en LP i min smak. Jag gillar det här.

Även om musiken egentligen inte är särskilt avancerad, experimentell eller vågad. Men på något sätt lyckas Black Sabbath nästan alltid förvandla det enklaste och mest imbecilla till något genialt.

LP:n Paranoid är en gammal hederlig rockklassiker. Det är en LP nästan alla som var med på den tiden, och då lyssnade på rock, har någon slags relation till.

Skam vore väl annars med låtar som War Pigs, Iron Man, Electric Funeral, sagolika Fairies Wear Boots och givetvis tidernas stora hårdrockhit alla kategorier, Paranoid.

Det där är låtar som kan få det att krypa i kroppen på nästan vem som helst, även nu för tiden. Det är sådana låtar som är svaret på varför Sweden Rock är Sveriges största och mest välbesökta rockfestival.

Känner att jag måste nämna Planet Caravan också, Sabbaths första riktiga hårdrockballad. Inte för att det är enav  de låtar på skivan jag tycker bäst om. Nej, det är för det suggestiva drömska soundet och för att (det är nu det viktiga kommer!) Toni Iommi någonstans mitt i låten river av ett alldeles briljant jazzsolo.

Det är där man förstår varför han under en kort period (två veckor) var utsedd till gitarristen som skulle ersätta Mick Abrahams i Jethro Tull (men sen hittade Ian Anderson Martin Barre och då åkte Iommi ut).

På listan över dåliga saker har jag endast Rat Salad som möjlkigtvis är en rip-off på Led Zeppelins Moby Dick. Låten kom säkert till bara för att Bill Ward skulle få riva av ett extra fläskigt trumsolo. Men å andra sidan. Varför skulle han inte få det?

Nr: 2024/2222