SPARKS – KIMONO MY HOUSE – 1974
Nu ska jag göra en pudel. Jag har tänkt om, lyssnat på Kimono My House igen och ändrat mig helt och hållet. För länge sedan kallade jag den en Bra-att-ha-skiva och den skräp.
Den texten är numera utraderad och för alltid bortsuddad från Musical Box. Här huggs inte allt i sten för tid och evighet. Jag tycker jag får byta åsikt (bara jag kommer på det själv).
Så här ser jag på Kimono My House nu för tiden:
Kimono My House är ett bländande exempel på experimentell pop från det tidiga 70-talet.
Bröderna Ron och Russell Mael var dock så långt före sin tid att det dem gjorde var svårt att förstå.
Det var först med LP:n efter – Propaganda - Sparks blev superstora pophjältar för en hel generation.
Men den generationen insåg snart att Sparks var mer än bara propaganda, skivan innan var till och med ännu mer spännande.
Och så hade den ju låtar som This Town Ain´t Big Enough (enda sparkslåt som tagit sig in på svenska topplistan), Falling In Love With Myself Again, Talent Is An Asset och Hasta Manana Monsieur. Skitfräck pop i överljudsfart, ett blixtrande tempo och med cynismerna haglade över en paralyserad publik.
Jag vet att den här LP:n kan vara jobbig att lyssna på, särskilt om man skulle få för sig att spela den flera gånger i rad. Men den har å andra sidan mycket att ge tillbaka.
Det skulle kunna vara den bästa och mest innovativa dancepop-skiva som någon spelats in. Kanske är det också ett ypperligt exempel på 70-talets glamrock med en amerikansk twist.
Nr: 1568/2222
Nu ska jag göra en pudel. Jag har tänkt om, lyssnat på Kimono My House igen och ändrat mig helt och hållet. För länge sedan kallade jag den en Bra-att-ha-skiva och den skräp.
Kimono My House är ett bländande exempel på experimentell pop från det tidiga 70-talet.
Bröderna Ron och Russell Mael var dock så långt före sin tid att det dem gjorde var svårt att förstå.
Det var först med LP:n efter – Propaganda - Sparks blev superstora pophjältar för en hel generation.
Men den generationen insåg snart att Sparks var mer än bara propaganda, skivan innan var till och med ännu mer spännande.
Och så hade den ju låtar som This Town Ain´t Big Enough (enda sparkslåt som tagit sig in på svenska topplistan), Falling In Love With Myself Again, Talent Is An Asset och Hasta Manana Monsieur. Skitfräck pop i överljudsfart, ett blixtrande tempo och med cynismerna haglade över en paralyserad publik.
Det skulle kunna vara den bästa och mest innovativa dancepop-skiva som någon spelats in. Kanske är det också ett ypperligt exempel på 70-talets glamrock med en amerikansk twist.
Nr: 1568/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar