ELOY – PERFORMANCE – 1983
Eloy från Hannover är ett alla dessa tyska rockband som sedan början av 70-talet experimenterat och levererat udda progressiv rock. Bombastiskt och pompöst, och som nästan alla tyska rockband tar de sig själva på mycket stort allvar.
Eloys Performance är hyfsat bra musik, även om det lånas friskt från alla möjliga håll, Jethro Tull och Pink Floyd inte minst.
Performance är inte bandets allra bästa LP, Eloy var som störst i mitten och slutet av 70-talet.
Album som Floating, Dawn och Ocean har en helt annan dignitet. Jämfört med andra tyska krautrockband under samma tid står den sig dock hyfsat bra, 80-talet var ju inte krautrockens årtionde direkt.
Band som till exempel Birth Control och Jane hade då hamnat i hårdrockfällan och levererade ett antal tveksamma album. Eloy höll sig dock till den symfoniska progrocken.
Låten In Disguise är en nästan rak plankning av Pink Floyd. Men Frank Bornemann vänder och vrider på soundet så det till slut blir Eloys alldeles eget.
Shadow and Light, Mirador och Surrender, alla på första sidan, är också rätt bra grejer, om man gillar långa svepande melodislingor nästan utan slut, vill säga. B-sidan är däremot inte lika stark.
Heartbeat har dock väldigt mycket Pink Floyds Time över sig, så den går hem. Sen blir det lite tjatigt.
Nr: 1891/2222
Eloy från Hannover är ett alla dessa tyska rockband som sedan början av 70-talet experimenterat och levererat udda progressiv rock. Bombastiskt och pompöst, och som nästan alla tyska rockband tar de sig själva på mycket stort allvar.
Album som Floating, Dawn och Ocean har en helt annan dignitet. Jämfört med andra tyska krautrockband under samma tid står den sig dock hyfsat bra, 80-talet var ju inte krautrockens årtionde direkt.
Band som till exempel Birth Control och Jane hade då hamnat i hårdrockfällan och levererade ett antal tveksamma album. Eloy höll sig dock till den symfoniska progrocken.
Shadow and Light, Mirador och Surrender, alla på första sidan, är också rätt bra grejer, om man gillar långa svepande melodislingor nästan utan slut, vill säga. B-sidan är däremot inte lika stark.
Heartbeat har dock väldigt mycket Pink Floyds Time över sig, så den går hem. Sen blir det lite tjatigt.
Nr: 1891/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar